Recension
- A Little Moonlight (CD) Dianne Reeves
- 2003
- Blue Note/EMI
Den digitala divan är din!
Lyssna
Externa länkar
- Blue Note
- Kanske jazzens mest klassiska skivbolag.
- Dianne Reeves
- Officiella sidan.
Först lite siffer-exercis: Diannes skiva har fått sex av tio. Detta är i stort sett godtyckligt. Jag läser hur skribenter sätter betyg och förstår sällan. Antalet skivor som får mycket höga betyg är orimligt stort. Om skalan ska fungera när man jämför med andra artister blir det alltid svårt att fatta galoppen. Dom höga betygen – 8, 9 och 10 borde inte förekomma annat än några gånger per år. Dom betygen skulle ju reserveras för det komplett omistliga och överlägsna. För skivor som man har anledning tro ska bli klassiker som för all framtid står sig. För skivor som utforskar nya områden och är innovativa milstolpar. Dom skivorna är mycket få.
The Avalanches, AIR, Massives Attacks första skiva, Radioheads ”OK Computer”, The Orbs ”Adventures Beyond The Ultraworld”, Maxwells skivor – där finns några tydliga nydanare. Sly Stones ”There's a Riot Going On” hörde dit. (Jag ska återkomma med en längre och mer komplett innovatörslista längre fram…)
Men innovatörerna och dom artister som skriver om den musikaliska dagordningen är verkligen få. Det mesta faller under rubriken ”Makalöst skickligt hantverk” eller ”Perfekt underhållning enligt gällande mall”. Ni som läser denna text – kommentera gärna här nedan och fyll på med dom skivor som ni tycker skrivit in sig i musikhistorien direkt! Men undvik gärna att räkna upp egna käpphästar som ni vet mest tuffar på längs samma trixiga travbana! Jag är själv fjantigt förtjust i skivor av en armada av popsnören och soulsmattrare – från The Monkees och framåt. Musiksmak är givetvis oftast en privatsak – ”den där skivan minns jag för jag träffade min älskade när skivan pumpade som hårdast på klubbar och i radio”. Det är troligen det tyngsta argumentet för skivinköp. Dom egna minnena alltså. Men som bedömningsgrund för nyskapande väger det lättare än en anorektisk mygga.
Dianne Reeves är en jazz-diva på Blue Note-etiketten. Norah Jones är deras senaste lyckokast. Norahs milda sång har fungerat som perfekt fluff-musik för världens radiostationer. Med Dianne är det marigare. Hon har inget fluff i låtarna. Ingen fyllning. Samtidigt är hon en artist som fraserar utan melodrama och utan ”personlig” röst. Jag har med tiden blivit mer och mer misstänksam mot dom ”personliga” rösterna. Från Tom Waits kedjerökarrasp till dom små gyllene honungslena stämmorna hos Enya och… ja, varför inte Diana Krall – en av dom största jazz-divorna idag.
Ett annat fall – Nina Simone – hur mycket är hennes storhet gömd i den kolgruvemörka stämman? Medfödda röstlägen och ibland små piffiga defekter är ibland skäl till upphöjelse. Dylan utan nasal polypsång hade inte gripit tag lika snabbt. Inom jazz-genren finns den micromillimala stämman från Blossom Dearie. Den tjejen har verkligen lärt sig röstmodulering och frasering, men så fort du hör en inspelning hör du också vilket trångt litet rum hon sitter i. Det blir klaustrofobiskt att lyssna länge på Blossom.
Dianne är en artist som har i stort sett hela registret till förfogande. På nya ”A Little Moonlight” ser hon nästan ut som en rumpskakande R&B-artist. Men kameran dröjer bara vid hennes ansikte. Skivtiteln återges som ett handbroderat litet kuddvars-monogram. Sen berättar den tunga röda siden/sammet-utstyrseln att hon inte tänker röja ner inredningen eller äta upp trosorna på scen.
Det hon sjunger är idel gamla schlagers och musical-låtar. Som fått växa ut till fullödiga och personliga tolkningar. Speltiden sticker ofta iväg till över fem minuter. Höjdpunkten är ett makalöst understatement – ”You go to my head” – om kärlekens berusning, där gästande trumpetaren Nicholas Peyton slirar runt med en väsande blåston som om han vore en sordinerad supskalle bortom räddning. Men hans aspackade dekor-väsningar lägger sig som en perfekt dimma runt Diannes röst. Kärlek kan drabba som en bedövande berusning och här har du den bästa illustrationen av kärlekens feber på mycket länge. Just innan den finns en slow-motion-version av step-dans-sången ”Lullaby of Broadway”. I den första filmversionen av sången fylls hela bioduken av spanking-steppare. Folk dansar på biltak och markiser, fönsterbleck och motorhuvar. Det är ett tordönsmullrande nummer där tusen fötter steppar sönder Broadway i lyckospatt. Dianne har saktat in. Overkligt tydligt artikulerar hon sången. Så uppstår sakta men säkert mycket mjuk magi.
Långa solopartier och utflykter längs klorofyll-laddade klaviaturer levereras av pianisten Peter Martin. På samma sätt tar meditativa gitarrpartier från Romero Lubambo ideliga avstickare från melodins huvudled.
Notera gärna hur nästan alla dessa sånger lyckas tvinna musik och text till en gyllene tråd. Som om dom runnit upp ur samma källa i samma ögonblick. Den konsten förädlades av killar som Cole Porter och Hoagy Carmichael. Dianne arbetar åt samma håll. Det är märkligt omärkligt. Det är en diskret divas gåva till dig. Och förhoppningsvis inkörsporten till ett land av djungel-ljum jazz.
Det finns fortfarande mest av allt ett tomrum när det gäller jazz-sångare i Sverige. Monica Z är ett kultnamn förstås, men hennes röst är en gärdsmygs försiktiga drill jämfört med Dianne som sjunger exakt i vilken riktning hon vill. Alldeles – komplett – onödigt – grandiost – tonträffarsäkert.
Du kanske förstår att jag satt länge och skramlade med betygstärningarna. Sex av tio? När jag gärna skulle betala en månadslön för att få chansen att höra henne live i Sverige. (Vissa månader tjänar jag ingenting. Jag får inget gjort eftersom jag sitter och lyssnar på Dianne.)
Publicerad: 2003-12-09 00:00 / Uppdaterad: 2003-12-09 00:00
58 kommentarer
bögförst
#
gillade inte recensionen faktiskt. Tycker att de två första styckena är helt uppåt väggen fel. Främst för att de är så uppenbart färgade av personliga åsikter.
#
den skivan kommer jag nog aldrig tycka om
#
igår: Laakso – 10/10
idag: ”Jag läser hur skribenter sätter betyg och förstår sällan. Antalet skivor som får mycket höga betyg är orimligt stort.”
det är fint!
#
Hjälp det är faktiskt fel bild bredvid texten. OLa!! Hjälp! Byt den!!
Kjell. Det gläder mig att redan ha haft personlig åsikt som är fel?. Ho-ha! Objektiva åsikter framställs just nu i en container i din närhet. Kalcidis! Du har snudd på samma alias som jag har ute på nätet. Det tycker jag är opersonligt rätt.
#
Trevligt, dsc värvar tungt!
#
Är det överhuvudtaget någon som tänker kolla in den här skivan. Jag är tveksam.
#
sist!
#
Stycket om ”siffer-exercisen” håller jag med till 100%. ni kankse borde ta ett snack på redaktionen så att ni är överens också.. vidare var det väl en rätt komplett men fruktansvärt seg läsning.mest för att jag inte är så förtjust i artisten..
#
HURRA! fördomar är härliga. Fördomar om jazz i modernt snitt är vanliga bland popdiggare. Mina fördomar om vilka som besöker dagens skiva är också stora. Nu bekräftas dom delvis. Denna kvinna sjunger skjortan av majoriteten av rumpskakare och singer-songwriter fäbodstintor. Men ge Dianne en chans. Musiksmak ska tänjas. Att lyssna på andras musik är nyttig
stretching för själen. Amen.
#
fördomar? jazz är väl hur rätt som helst; dra in lite symfonirock istället så kommer mobben…
#
Wow! Kjell Alinge… Jag kommer ihåg bilturer med min mamma och pappa och Eldorado på radion. Särskilt när vi åkte hem från sommarstället i Jämtland och det blev bra sent innan vi kom hem, då kändes det tryggt med Kjell Alinges speciella röst och stockholm som närmade sig. Det är ett av mina mål med att bli vuxen, att få en raspig/mörk/egenartad röst. Måste med andra ord börja röka, dricka whiskey och leva allmänt fan.
Skivan kommer jag dock aldrig kolla upp, men förbannat kul att Kjell är en del av redaktionen.
#
Goddag Kjell. Betygsinflationen härjar fritt på dagensskiva, dina nyktra åsikter var det trevligaste jag läst på mycket länge.
En sak håller jag dock verkligen inte med om. Om jag förstått dig rätt så måste en skiva vara innovativ och nydanande för att förtjäna ett högt betyg. Det räcker alltså inte att en skiva har ett ”makalöst skickligt hantverk” eller bjuder på ”perfekt underhållning enligt gällande mall”. Enligt mig är innovation en egenskap som väger väldigt tungt, men ingen som är nödvändig för ett högt betyg. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när en artist/ett band släpper en skiva som låter mycket likt det de tidigare gjort, med skillnaden är att nu är ”hantverket skickligare”. Dvs, tex bättre låtskriveri, ljudbild, produktion etc. Det vill säga, musiken håller en högre ”kvalitet” även om det generella intrycket är detsamma. Bitarna har så att säga fallit på plats.
Vad är din kommentar?
#
Jag är tveksam till betygen över huvud taget. Något ska dom rimligen stå för och då hittar jag inte nån annan modell än att reservera totala toppbetyg åt sådant som är verkligt EXTRA-ordinärt. Inom musiken och konsten över lag är det största att föra utvecklingen vidare – att göra ett eget personligt tillägg som är oersättligt. Alltså – om inte just DENNA skiva gjorts hade vi stått kvar på samma plats. Hantverk är viktigt – men den som förenar ett fulländat hantverk med att föra fram nya idéer i en tung och kommersiellt dödande miljö är ju helt omistlig och unik. Det är själva generatorn i musiken. Det som ger kraft. SEDAN kan hanverksmotorerna snurra på desto bättre. Utan Beatles inga Pet Shop Boys. Beatles gjorde något idémässigt oersättligt. Det har inte Pet Shop Boys gjort. Fast jag vill inte missa en ton av dom.
Så tänker jag.
Medveten om att betyg gör alla skribenter till mini-hassewiklundar . Som sitter och delar ut smultron , fåtöljer, stolar eller poäng. Jag uppmanar nu faktiskt alla att räkna upp skivor som tagit musiken vidare ett rejält snäpp. Frank Zappa hör hit. Svårare att se vilka som är zappaister idag. Jag nämnde The Orb – när deras första verkligt genomarbetade skiva kom – beyond the ultraworld – då blev jag häpen och glad. Något sådant hade jag aldrig hört. Idag ? Negativland kanske. John Oswalds plunderhonics. Nån som hört Akufen ? Ja – det är svårare att se musiken tydligt när den är nufödd. Jag får återkomma. Släng in era Innovatörsnamn nu! Jag är nyfiken.
#
Lysande recension! Skönt att läsa en musiktext där beskrivningar och jämförelser kändes alldeles naturliga.
Jag var inne på samma idéer om innovatörer/hantverk i diskussionen på http://www.dagensskiva.com/discuss.asp?diskid=308574
#
Vill bara säga att det är underbart att den man som kanske betytt mest för mitt musiklyssnande, detta livslånga intresse, nu finns på Dagensskiva!
#
Jag vet inte vem Kjell Alinge är och efter läst denna recension bryr jag mig ännu mindre!
#
om det e innovatörer du vill ha får jag väl, föga överraskande, komma dragandes med richard d. james a.k.a aphex twin…
#
Kjell Alinge… Wow. Stort, dagensskiva!
Jag tyckte om recensionen. Jag håller absolut inte med om betygen, men det är ju helt irrelevant för nu.
Fast jag väntar förstås otåligt på att ni plockar in en hiphopskalle. Det kändes lite tråkigt att två av de nya recensenterna idkade pop.
#
trevlig läsning
#
Välkommen Kjell!
#
kjell ”eldorado” alinge – försök att hitta en bättre recensent! Underbart att ha dig här, det är mycket musik jag upptäckt genom Eldorado, Sveriges bästa radioprogram. Väldigt bra recension!
#
och ett extra plus för att vi fått någon som förstår storheten hos Frank Zappa. I mitt hjärta vill jag påstå att Talking Heads/David Byrne också hör till nydanarna, men i jämförelse med FZ är de inta av samma dignitet. Idag vet jag inte vem som är Zappa; jag brukar kalla Prince för 2000-talets Zappa, men det är mer för hans hantverk, hans gränsöverskridande, hans sätt att leda sitt band etc. news är en spännande skiva där han gör försök att skriva musik med ny inriktning, men den rör sig ändå inom ganska kända ramar.
#
Jag är mest less på allt snack om att Norah Jones är ”fluff-musik för världens radiostationer”. ”Come away with me” är en otroligt bra skiva som verkar ha blivit för framgångsrik och därför fallit under det musikalpolitiskt inkorrekta. Därför ska den tydligen slentriandissas åt höger och vänster. Nonsens.
Därimot håller jag med om betygsinflationen. Jag anser att en 6-7:a är ett bra betyg, men som det är nu verkar det ges till skivor man har stora invändingar mot. Därmed blir det trångt i toppen av betygsskalan.
#
Strålande recension. Vi behöver mer Alinge. Skulle gärna se Lennart Wretlind göra en gästrecension också.
Har ”Bridges” med Reeves, så denna kollar jag gärna upp.
Innovatörer?
Kraftwerk. Afrika Bambaata. Miles Davis. Massive Attack.
Kanske.
#
Innovatörer? Autechre. Daft Punk, Homework. DJ Shadow. EL-P. Kieran Hebden. Photek, Modus Operandi. Boards of Canada. Tricky, Maxinquaye. Amon Tobin. Mer elektroniskt inriktade band får aldrig de erkännande de förtrjänar. Förresten. Jag är väligt sjuk idag, så var snälla mot mig, annars hostar jag blodblandat, grönt slem på Er.
#
Kjelles morsa är en farsa!!! öö öö ooo öö öö!!!
#
För att anknyta till en tidigare diskussion, James Brown där har ni en riktig innovatör.
#
Brian Eno bör väl nämnas också.
#
Ok, här kommer en vansinnigt inkomplett lista med några av mina innovatörfavoriter:
DÅTIDA
Billie Holiday
James Brown
The Velvet Underground
Stooges
Lee Perry
Can
Kraftwerk
Sonic Youth
Public Enemy
SAMTIDA
Company Flow
Timbaland
Oval, 94 Diskont
Aphex Twin
Autechre
#
Jättekul läsning! Både recension och efterföljande diskussion är precis sådant man vill läsa och visst känns det lite stort att ha Kjell Alinge på dagensskiva. Välkommen, Kjell! Jag vill minnas att vi hade nån kort mailväxling efter kommentarer på Feber-sajten.
Så var det det där med innovatörerna och betygen. Jag säger nåt om betygen först. Naturligtvis bör innovatörer premieras någonstans, och kanske är skivrecensioner just det stället. När jag värderar en skiva värderar jag hur skönt det är att lyssna på den. En skiva som jag bara inte KAN sluta lyssna på bör alltså få en 10:a.
Det skulle kunna betyda att det där ”skickliga hantverket” blir värt en 10:a, men samtidigt är det så klart roligare att lyssna på en innovation… Det är lättare att stänga av en skicklig, men vanlig skiva och sätta på en annan likaden, men en skiva som inte låter som nån annan… Nu flummar jag…
När man recenserar DVDer och spel ger man ofta betyg på mer än en sak. Man skulle ju kunna tänka sig att betygsätta dels innovativitet (spännande ord) och dels kvalitet eller nåt. Eller låta det finnas två högsta betyg, 10a och 10b? Eller ska man ändå låta 10 representera den där fantastiska mycket innovationerande (ännu ett ord jag ska spara på) och låta den fantastiska, vanliga skivan jag inte kan sluta lyssna på få 9?
NEJ, jag kan inte riktigt förmå mig att ge en skiva jag aldrig vill sluta lyssna på lägre betyg än en annan som är mer innovativ, även om jag naturligtvis tycker att det finns en skillnad. Jag tror jag skulle vilja sänka skalan till 1-5, då blir det lättare att förstå vad betyget betyder. Skillnaden mellan 4 & 5 är uppenbar, liksom skillnaden mellan 3 & 4, men skillnaden mellan 8 & 7? Sen skulle jag kunna tänka mig att ge ett betyg för innovering (nu radar jag upp dem!) och ett för allmän bästhet.
#
Problemet med en innovativ skiva är ju att den så lätt blir förlegad. Om en skiva är i sanning innovativ kommer den att härmas och, högst troligen, förbättras. För den som inte var med ”när det begav sig” blir det svårare att älska den verkliga innovationen som man får höra först efter att ha hört otaliga härmningar och förbättringar.
Uppenbarligen har The Clash betytt mycket för musikhistorien, men för mig på 2000-talet betyder de faktiskt inte så mycket. Jag är faktiskt totalt osugen på att lyssna på London Calling, även om den enligt många människor jag respekterar ska vara en av världshistorienss bästa skivor någonsin.
#
…och just det! Dianne Reeves låter som någon jag skulle kunna lyssna mycket på. Jag ska kolla upp!
#
David Bowie måste också nämnas bland innovatörer; han hade en otrolig förmåga att samla upp allt som hände runt om honom och utveckla det och göra det till något nytt och något eget.
#
Jag tycker Kjell verkar lite halvt uppskruvad… Dra ner lite på ”defend-and-protect-your-own-ass”-hetsen så går det nog bättre. även om jag i sak håller med dina efterkommentarer.
#
Mycket trevlig recension! Och jazz som är så trevligt också!
#
Mer pannkakssmet till folket!
#
Cabaret Voltaire och Portion Control?
Fast det beror kanske på vad man räknar som innovativt.
Den bästa betygskalan är på 3 steg. 1 = Dålig, 2 = Helt OK, 3 = Jättebra. :D
#
Kjell är kung. Läs även hans recension av Broadcast här:
http://www.metica.se/reviews/review_result.php?r_id=0438
#
Oj, visste inte att Timbaland var så grym. Borde kolla>
#
…jättesvårt det här med innovatörer… Det är ju så lätt att svara James Brown, Beatles osv, men det där vet jag ju egentligen ingenting om annat än det jag läst. Visst kan jag jämföra med andra saker från de åren, men det är ju inte samma som att ha varit där. Att fundera på vilka innovatörer man faktiskt upplevt är däremot jätteskoj.
Innovatörer som jag känner att jag upplevt själv:
* Prince
* Afrika Bambaata/Run DMC/Publiv Enemy etc.
* Nirvana
* Massive Attack
* Björk
* Underworld/Primal Scream/Happy Mondays
* Daft Punk
* Dr. Dre
* Timbaland
* Erykah Badu/D'Angelo (eller är de bara retro?)
* Puff Daddy
Innovatörer jag känner att jag tror på:
* Sam Cooke
* Beach Boys
* Beatles
* Phil Spector
* Bob Dylan (Ett lysande exempel på en kille jag är övertygad om haft ohyggligt stor inverkan på musikhistorien, men som jag inte precis är sugen på att lyssna på.)
* James Brown
* Sly & the family Stone
* Van Morrison
* Lee Perry & Bob Marley
* Gamble & Huff
* Marvin Gaye, Stevie Wonder, Smokey Robinson, Holland/Dozier/Holland, Funk Brothers, Berry Gordy
* David Bowie
* Kraftwerk
* Derrick May/Kevin Saunderson/Juan Atkins
Extremt duktiga hantverkare:
* Paul Simon
* Elton John
* Neil Young
* Pet Shop Boys
* Depeche Mode
* Madonna
* Bruce Springsteen
* Frank Sinatra
* Michael Jackson
* U2
* Carole King
#
Angående Radiohead: http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,402991,00.html
Tripp, trapp, trull!
#
Oh shit. Radiohead gör balett… nu blir jag lite besviken, faktiskt.
#
Kjell Alinge är min nya idol.
#
Kjell Alinge… Wow. Stort, dagensskiva!
Jag tyckte om recensionen. Jag håller absolut inte med om betygen, men det är ju helt irrelevant för nu.
Fast jag väntar förstås otåligt på att ni plockar in en dansbandsdiggare. Det kändes lite tråkigt att två av de nya recensenterna idkade pop.
#
innovatörer:
company flow
godspeed you black emperor!
björk kanske?
#
Innovatörer:
*kenneth and the knutters
*onkel konkel
*eddie meduza
möjligen björn rosenström
#
Till skillnad från den kjell alinge som sa att faller samman här ovan är detta den riktiga kjell alinge. Här flög en massa saker in i fläkten på en gång. Innovatörs-samtalet tycker jag kan fortsätta. Innovatören kan vara lättsmält och folklig i utttrycket . Det finns ingen motsättning mellan popularitet , försäljningssiffror och innovationer. Däremot är HELA BETYGSIDÈN diskutabel . Det är lätt att det följer stoa media-mallen . MAN MÅSTE JU SÄTTA BETYG!! Nä – det måste man inte. Själv läser jag aldrig betygen på detta vis. Jag skulle gärna med en backspegels vishet ta bort ALLA BETYG. Men när dom finns vore det bra om hade nån gemensam nämnare.
Och Sam Dees och Lisbeth är klartt misstänkta signaturer. Jag känner igen er. HM. Nu är det bara en kvart kvar innan Dagens SKIDA byter valla och plöjer in på nya spår.
JO – Paul Simon – för mig en Innovatör.
Tack för alla förslagen. Kollla in en sak – Ingen nämner Laurie Anderson eller Joni Mitchell. En fråga för genus-akademin också? Ok – håll brasan kokande. Jag skulle själv nämna Prince och Duke Ellington i samma andetag förresten. Dom skulle ha blivit bra kompisar!!
#
HA! Härligt med pajer och bifall. En fråga till Evil- har jag försvarat mitt ASCHLE??? Det har jag glömt. Men vad menade du. ?? Det som handladeom protect your own aSS – ETC. Jag har inte nån rumpa ute i repertoaren. Inga grejer att försvara. Fast en spoken word -skiva har jag tänkt på sen jag hörde Last Poets för första gången.
*Tänker nu ännu mer* * Tänk * Tänk* Ding Dong – nu åker jag bort från startsidan snart…………………….screeeeeeeeeeeechhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
#
jo… jag bollade faktiskt en del med Paul Simon innan jag satte honom i hantverkar-facket, men kanske var jag orättvis. Eller skit samma! Bara man får lyssna på Still crazy… There goes… och de där en gång om dagen.
#
Självklart kan innovation och lättlyssnat gå hand i hand. Däremot finns det nån slags myt om att svårsmält automagiskt är nyskapande, vilket är helt uppåt väggarna. Alla med otillgänglig och trög valla på dagens skida förtjänar att falla på eget (för hårt) grepp och trilla huvudstupa i dagens driva, full av gyttjig snö!
#
Jag ser verkligen fram emot fler recensioner av en av Sveriges bästa ordtrillare.
#
Jag tycker fackiskt att Depeche Mode var något av inovativa vid början av deras kariär.
#
Orla:
Vet inte om jag håller med. Så lät väl nästan all synthpop vid den tiden? Däremot tycker jag att de, tack vare Alan Wilder, lyckades föra in industriella klanger (tex Neubauten) i ”populär”-musik. Det är ju något som präglat musik sedan dess. Allt ifrån NIN till Prodigy. Depeche har väl i viss mån banat väg för oljudet.
Fast samtidigt är Speak & Spell en kul platta.
Plötsligt spekulerar jag lite kring hur DM skulle låta med Clarke och Wilder sida vid sida. En som rattar analogt och en som kör samplers osv.
BLA BLA BLA!
#
Kvinnliga innovatörer var det…
Lauri Anderson
The Real Roxanne
Polly Styren (X-Ray Spex)
Siouxsie Sioux
ESG
Kathleen Hanna (Bikini Kill, Julie Ruin, Le Tigre)
Peaches
Kim Gordon (Sonic Youth)
Patti Smith
#
hm…..jag gillar det här..att alla signaturerna från feber-sajten hittat hit. fast nåt är skitskumt. det var ju mina signaturer ibland..och VEM vet detta…..hm..grubbb…EK GRUBBLO…. svårt med kvinnliga nyskapare-inte sant… laurie hör hit…nå..jag återkommer. men KentKent…är ha-ha- nån bekant…var finns Jochim Berner. den signaturen fanns alltid på feber. och sen var det en massa texter på TYSKA—nina hagen förresten ..ja hon kan få duga..godnatt från kjell
#
jag tycker att det var en alldeles underbar recension… men jag kanske är ensam om det..?
#
en viktig artist som alla har missat är:
TURBONEGRO!!!
#
Kommentera eller pinga (trackback).