Recension
- Turn 27 Ep (CDEP) Niccokick
- 2003
- Bow/Border
Niccokick drömmer om rock'n'roll-himlen
Lyssna
Externa länkar
- Niccokick
- bandets hemsida
”Turn 27, rock’n’roll heaven, 24-7, it’s rock’n’roll..” Det svänger som satan om Niccokick och titelspÃ¥ret ”Turn 27″ pÃ¥ debutep:n med samma titel. Jag tror att jag och killarna i bandet är ungefär lika gamla men har ändÃ¥ svÃ¥rt att förstÃ¥ varför det skulle bli sÃ¥ underbart att fylla tjugosju?! Inte lever man väl mer i en rock’n’roll-himmel dÃ¥ än nu? Snarare börjar man väl bli gammal och trött? Fast Niccokick ser nog framför sig hur de har blivit det största bandet i världen vid den tidpunkten och kan leva rockstjärneliv dygnet runt, hela veckan!
Fast det verkar inte dröja länge förrän Andreas Söderlund och resten av bandet tröttnar pÃ¥ det hÃ¥rda livet och likt grÃ¥tande dagisbarn lägger sig ner pÃ¥ marken och längtar hem till familjen sÃ¥ att de nästan dör i spÃ¥r tvÃ¥; ”Coming Home”. Det är en sÃ¥ stark naiv känsla i lÃ¥ten som gör att man känner med dem och verkligen upplever hur mycket de längtar. Hem till det som är bekant och tryggt.
I ”I Want You Back” sjunger Andreas Ã¥terigen om svunna tider tillsammans med bl.a. José González och deras röster gÃ¥r verkligen fint hand i hand. När rösterna blandas blir dimensionerna i lÃ¥ten betydligt mer komplexa vilket gör det hela mycket intressant.
”I Drink To Get Thrilled” är en gammal favorit som jag har pÃ¥ en hembränd demo jag köpte i somras. Det är en lÃ¥t som bubblar över likt en flaska champagne. Det stänker Ã¥t alla hÃ¥ll och slutar med att korken träffar en i pannan och vips sÃ¥ ligger man pÃ¥ golvet och ser fullt av stjärnor kretsande i skyn. Lite av ett lyckorus alltsÃ¥.
Med hjälp av Ronald Bood har Niccokick lyckats förflytta sig ifrån att vara ett fantastiskt demoband till en plattform där de kan nå ut till resten av det svenska folket. Till de som inte trängdes framför skogsscenen i Emmaboda och flockades runt bandmedlemmarna efter spelningen för att köpa sig en demo. De var verkligen kungar då och jag hoppas att de kan bli kungar i andras ögon, att de förstår hur bra det här är och charmas av energin och de perfekta popmelodierna hos något jag brukar kalla vår tids Pavement.
Publicerad: 2003-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2003-12-10 00:00
13 kommentarer
27 är ju rockdöden!!!
#
Humor pÃ¥ hög nivÃ¥ att den som läxar upp Emelie Bååth kallas sig för Karolina Fäärja…hahaha
#
jag är 27 och jävligt trött…. men bara pÃ¥ morgonen.
#
Lyssna på archers of loaf istället!
#
Vilken jävla humor att recensenten inte känner till symboliken i 27.
#
som är…?
#
Att alla rockstjärnor dör vid 27.
Jimi Hendrix, Jim Morrison, Kurt Cobain, Janis Joplin, Gram Parsons, Brian Jones etc.
#
exakt!
#
meh inte jeff buckley!
#
27 år och död rockstjärna
#
Allvarligt talat så är den här recensionen så usel att jag tycker det blir pinsamt. Bååth må vara hur duktig som helst på vad som helst. Men. Inte kan man skriva så här om ett rockband som sjunger om ödesåldern 27?
"Fast Niccokick ser nog framför sig hur de har blivit det största bandet i världen vid den tidpunkten och kan leva rockstjärneliv dygnet runt, hela veckan!"
Ibland känns det som om visa recensioner liksom missar målet. Tror hon verkligen att ett band skulle släppa en skiva om att längta till just 27? Fast kul är det ju om man ser det så :-)
Patrik, 28, gubbe och tydligen i nirvana alltså
#
Det är konstigt nog att recensionen ligger kvar på sidan, hultsfred länkar dessutom till den om man klickar på Niccokick ifrån programmet.. Fast, lite skoj är den ju förstås.
#
Karolina Fäärja. Stor humor.
#
Kommentera eller pinga (trackback).