I korthet går ”In the Fishtank”-serien ut på följande: Holländska musikdistributören Konkurrent bjuder in band de gillar, som är på turné i eller omkring hemlandet, stänger in dem i en studio i två dagar och ger ut resultatet på skiva.

Formen har låtit artisterna arbeta snabbt och kreativt. Ofta har de valt att arbeta med nya versioner av sina gamla låtar och ibland med covers. Utan tid för alltför mycket eftertanke har de istället tvingats öppna ventilerna för att skapa något i stunden efter rådande förutsättningar.

Motorpsychos och Jaga Jazzist Horns skiva är den tionde i serien, den spelades in under sommaren 2002 mitt emellan en pressturné och festivalspelningar i Holland och Belgien. Det är inte första gången Motorpsycho och Jaga Jazzists medlemmar möts på skiva, Lars Horntveth och Mathias Eick spelade på Motorpsychos ”Phanerothyme” (2001) och ”It's a Love Cult” (2002). De har spelat live tillsammans vid ett flertal tillfällen (Jørgen Munkeby som också är en av JJ-hornen på skivan har sedan inspelningen lämnat Jaga Jazzist). Men den här Fishtank-sessionen är första gången de samarbetar med att skriva låtmaterial tillsammans.

Skivan är 46 minuter lång, fördelat på fem låtar. Varje låt kan karakteriseras som ett jam med mer eller mindre struktur, antingen följer blåset upp rockens vindlingar eller tvärtom. Instrumenten liknar penslar som förs över en tom kanvas. Enkla idéer målas upp och blandas med intrikata mönster. Ibland märks de enskilda penseldragen men oftast framstår målningen som en enhet.

Man skulle kunna kalla den musikaliska slutprodukten för post-rock, men det skulle inte riktigt beskriva skivan. Man skulle kunna beskriva den som en Motorpsycho-skiva eller som en Jaga Jazzist-skiva, men inte heller då skulle man nå fram. De verkar ha sökt efter varandras styrkor och lekt med varandras förmågor under inspelningen. Och någon form av lycka av att spela ihop tråcklar sig ut genom tonerna.

Resultatet är varierat. Vissa stunder av vissa låtar är så bra att jag håller hörlurarna tätare runt öronen för att jag inte ska missa en enda ton, en enda detalj. Allra bäst är det när sången i ”Theme de Yoyo” är så på tå att den matchar Fontella Bass sång i originalet från Art Ensemble of Chicago. Då knyter jag näven och spänner armmusklerna, liksom för att vara säker på att jag verkligen är närvarande och lyssnar. Det finns flera tillfällen. Som när de knarkat färdigt i avslutande ”Tristano” och Jørgen Munkebys flöjt börjar locka mig in mot låtens centrum. Baard Slagsvolds rullande elektrostatiska rytmer sväller upp de kommande variationerna av låtens upprepande rytm. Låten gungar drönande framåt och suger mig längre och längre in i sig. Det är tio minuters kval jag inte vill ska ta slut. Så jävla bra.

Men det finns också delar som är ganska outhärdligt trista, när variationerna är oinspirerade och tankarna gått på tomgång. Stunderna är inte långa, men de tar ner intrycket av skivan som helhet. De stunder av lycka som finns kan dock definitivt motivera sitt (något lägre än vanliga skivors) pris.