Dirtbombs brukar slamra förbi min bakgård och lämna svarta gummispår på garageuppfarten.

Med nya skivan ”Dangerous Magical Noise” vet jag inte ens om de orkar upp på uppfarten.

Nog är det fortfarande rock med smuts som är kännemärket. Men kraften och dieseldoften lyser med sin frånvaro.

Skruvad och slamrig rock. Hela tiden på gränsen till en sprucken högtalare, och med en soulinspirerad Mick Collins som huvudregissör. Ja, hela skivan är en orgie i sprättande och gnidande på gitarrsträngar och manliga basröster som flänger sig upp i falsett.

Jo, jag borde gilla detta. Jag tyckte ju förra plattan var grym. ”Ultraglide In Black” satte hela världen i gungning.

Det var då. Då skrev bandet sina låtar på tio minuter och sedan spelade de in. Nu har det lagt betydligt mer möda på skrivandet. Men resultatet blev nog det omvända.

För det låter lite tillrättalagt. Lite för medvetet. Det liksom strålar ut ett budskap om att: Vi är inte ett garage-band från Detroit, och vi blir tuffa genom att säga att vi inte är garage men att vi ändå spelar det.

OK. Jag kanske tar i lite för mycket. För vi ska inte ta ifrån The Dirtbombs deras lyssnarvänliga rockmusik som flirtar både med 60- och 70-talets rockscen.

Dessutom petar de ju in ”I'm Through with White Girls” i en ny tappning. Den var bra då. Den är bra nu.

Klarar godkänt. Men inte mer.