Kanske har du hört talas om El Sheriffo tidigare. Kanske inte. Har du lyssnat på svensk hiphop de senaste åren är det dock rätt troligt att du hört hans produktioner, även om du aldrig hört talas om mannen bakom musiken. Ayo, Petter, Lilleman, Ison & Fille, Sam-E, Akem och Pauline är några av artisterna El Sheriffo har fixat beats till.

Nu är det i vilket fall första gången El Sheriffo ger ut något i eget namn. Åtminstone i fullängdsformat, han har redan en ep i bagaget.

”Det våras för sheriffen” är också första släpp ut från Andreas ”Broadcaster D” Melins nystartade etikett PayPerBag Records som är Andreas nya projekt efter Streetzone Records. Tanken med PPB är att skivorna trycks upp beroende på efterfrågan och levereras i papp-fodral av samma typ som cd-singlar kommer i. Inga mellanhänder och 50/50-fördelning mellan artist och bolag, sannolikt med förhoppningen att det ska ge artister en större del av kakan, men också att de som gillar musiken ska bli mer benägna att faktiskt betala de 99 kronor skivorna kostar.

Även om det här nu är El Sheriffos första album är han långt ifrån ensam. Med sig har han ett gäng välkända, svenska hiphopnamn. Special Blend-kollektivet, Organism 12, Lilleman och Paragon är de mest namnkunniga.

Så hur låter då ”Det våras för sheriffen”? Tja, jag vet inte riktigt om det beror på att man hört Sheriffens produktioner hos rätt många andra artister eller om det är de många gästerna som skymmer sikten, men ”Det våras för sheriffen” känns på något sätt lite anonym. Som om det skulle kunnat vara en skiva med nästan vem som helst av gästartisterna. Det är elektroniska beats som ekar av såväl 50 Cent och hans gäng som Swizz Beatz. Men utan att det finns någon klubbvältare i klass med ”In Da Club”. Bland de mest ointressanta spåren finns ”På klubben”, med Lilleman och T.R. och ”Rulla långsamt”, där Paragon och Henok gästar.

Men mot slutet rycker skivan upp sig rätt rejält. Vi lämnar klubben och gungas in i ett vemodigt soulskensdränkt Jay-Z-groove som passar El Sheriffo betydligt mycket bättre. Profets breda skånska och Paragons tillbakalutade Södermalmsmål flyter helt självklart ovanpå (särskilt Paragon-låtarna ”Sthlm” och ”Zona ut” rullar riktigt skönt). ”Mitt liv” dök upp redan på Sam-E:s album, men fungerar fortfarande med sin mässande marschhiphop. När Sabo gästar i eftertänksamma ”Har inte glömt”, backad av stråkar, slide guitar och en Barry White-cembalo, eller när Rah-Balder fingerknäppsgungar sig genom ”Stämpla ut” gillar jag också vad jag hör.

El Sheriffo kan hantverket, men nästa gång skulle jag önska att han satte lite mer personlig prägel på sitt alster. Kanske färre gäster nästa gång som får lite mer utrymme att sätta sin prägel på sin musik. Som det är nu känns det lite för mycket som en smått ofokuserad hiphop-samling.