Tanken var först att denna lögaredag skulle se mig stå upp och ge ovationer till amerikanen Casino Versus Japans förbisedda elektroniska milstolpe. Men den får vänta till ett senare tillfälle.

Istället ber jag er denna lördag att sitta ner och hata house med mig. Housemusik som varit mig nära genom alla år, som jag sett ur alla skrymslen och vrår och som aldrig varit tråkigare än idag. Inte med anledning av att något alldeles särskilt inträffat eller därför att en ny trend eller ett nytt studiotekniskt trix föranlett skapandet av en ny hypad subgenre inom housemusikens trånga form. Näe, jag har helt enkelt råkat få en housepromo och den får mig att osnällt kräka fram sådant jag länge tänkt vid beskådandet av en genre i utförslut; en hel subkultur som en gång i tiden var spännande och subversiv.

Det är en vanlig natt på houseklubben. Man säger att det var bättre förr men alla har glömt varför. Samma kids samlas. Dansar samma dans, på samma plats och på samma sätt som alltid. Med allt tröttare uppsyn för var gång. Det är knarkets fel. Housens fel.

Housefamiljen har en bra kväll ikväll. Det är fullt. Francois Kevorkian spelar oompa-stompa för 200 000 dollar. En skock stylister iklädda dyrt förvärvade identitetsbringande paltor vaggar klicke-ti-klack on da muthaphockin dancefloooor. Vid deras sida lackar svetten från ett tjog barbröstade killar som med maskulina apgrimaser i mjugg, knutna nävar och epileptisk icke-empatisk blick stirrar ”happy” på ingenting. Och i mitten, i stor majoritet, står ett gäng terpentindoftande småborgeliga labelhoror och rör sig koreografiskt medvetet medan deras fyrkantiga sinneslöa cubase-charlataner till deeeeeeejays och houseproducenter spelar da nu shit från det där nya housemärket med cutting edge-anspråk men som bara on repeat och utan unicitet levererar substanslös skit med livslängd kortare än en skadeskjuten zeppelinare på väg att kraschlanda. Och backstage, detta sunkiga råtthål, där loungar en döende journalistkår och rapar de söndernötta orden ”slammin” och ”bangin”. Alla som vet är där. Those in the know. Housefamiljen är samlad. Med lika poänglös blick som en kossas blick. Med ett piller i omlopp.

Ridån faller.

Asgarv. Som sätter sig i halsen.
Var är mammorna?
Pappa!

Jag är ett gammalt houseljushuvve själv. Som sett många gamla vänner förvandlas till city-Leifar med vita plastpåsar i hand, letandes efter nåt att hänga upp eftermiddagen på. De andra, som inte dött, injicerar Columbia upp i armhålan på ett idylliskt ställe där folk har tid för varandra, där årsinkomsten är hög och fin och där man riktigt på riktigt märker att vi är på rätt spår. Och detta har jag ägnat tusen timmar, house och techno, försvarat det i teve i ”Svar Direkt” och fixat och trixat.

Allt är housens fel. Dunk, dunk, dunk. 4/4-takts-gjutformen som tryggar alla. Introducing all kinds of tjack och piller och pulver. De rätta licks:en, pads:en och vibes:en. En dum djävla genre. Dumma människor.

Hujedamej.

Aningen märkligt med all denna patos, politik och penis. I en liten djävla betydelselös recension som hatar house, reflekterar han och fortsätter.

Alla genrer har sin nomenklatura. Och sitt sätt. Housen har sitt knark. Och sina livsstilsproffs. Med mera. Men ingen genre, förutom liknande tendenser hos bröderna Techno och Electronica, har under så lång tid, så ivrigt och så ofta sagt sig stå för progressivitet, Moder Underjord och framåtgalosch, och samtidigt, inte rört sig en millimeter ut i musikens ofantliga universum. I nån slags musikobjektiv bemärkelse. Wow, mer reverb, ett speciellt filter på ett stön, ett studiotrix eller en baktakt påkommen inte av hantverksskicklighet utan av slump och banal lek med teknik. Och vips ser vi en ny danshousewhatever-stil födas.

Tekniken har förfinats. Mätinstrumenten mäter idag more phatness per second. Och antalet labels och utövare är fler än nånsin tidigare. Så rent matematik-logiskt borde bra skivor drälla. Men icke. Flugorna flockas runt skiten. Houseproducenten är kokt i bajs. Tack demokratiseringen och förenklingen av musikskapande-processen. Men avsaknaden av utveckling och kvalitet? Varför då?

Skåda denna viktiga genre vi kallar house. Denna självuttalade uppfinnarjocke värd all kredd i London. Denna självutnämnda förnyare som sedan länge slutat betyda någonting alls. Du är död. Eller åtminstone borde du det. Dö din glassiga hund. Visa icke ditt stylade anlete här igen. Vi försöker syssla med musik här. Inte sluta tänka. Inte tänka ”fan, jag vill bara parta”, ackompanjerad av snyggt foto, ”oh vad happy jag e”, ”sexig” estetik och glufs där svalde jag en igen.

En dator. Cubase, Logic, Reason, ProTools (knäckta versioner). Rädd finnig välartad medelnörd. Och vips så har du den där. Deep, soulful, progressive, banging, slammin, funky, chunky, sexy. House. Keep on dunking all night long.

Så fan heller sa Statens Provningsanstalt. Pay some fuckin respeck and homage to the kings. On turntables all the way from NYC, Mr David Morales, Todd Terry och Lille Ludwig Vega. Prislapp många dollar. Ro hit pojken i Kejsarens Nya Kläder.

Room 5. Hade nästan glömt att det är ditt fel att jag sitter här och kräks. Låt oss börja ge logiska fogar till ovan skrammel. Bäring. Rooooom 5. Rum 5. Vilket härligt spännande namn. Och omslaget sen. As seen on TV? Hög konstnärlig höjd. Ska vi se här. Det står att mars 2003 kommer bli ihågkommen som månaden då dansmusik började gälla igen. Eh… Jo, här förklaras det. ”Make Luv” med Room 5 toppade i våras sedan länge opartiskhetshavererade charts i glossy magz. Tidningar som alla har åtminstone en sak gemensamt: Att de en gång i tiden var intresserade av musik. Vilken bedrift. Men jag vet hur scenen och skiten funkar så det biter inte. Det är svullsnack. Utfyllnad. Som tigger om ett kok stryk.

”Music & You” heter skivan. Av Vito Lucente. En rädd finnig välartad spagge bosatt i ett okänt kloaksystem i Belgien. Vrider på rattarna. På sin lilla Power Titanium Super X Mac. With all the tillägg. Plus moms. Lägg till denna fantasifulla approach dessutom det unika inslaget av inbjudna riktiga SVARTA soulmän som lägger klokskapsribban högt med anti-flow texter som Can you feel the feeeling. I 9,5 minuter. Jättebra. Nej, jag kan inte känna soulen. Det deepa. För det finns inte.

Och, luttrade läsare och lyssnare väntar på crescendot, som phokin cream on the mos så firar Vito Lucente och hans A&R en oemotsägbar idétriumf när de som näst sista spår tar hjälp av första generationens detroitianer, Juan Atkins och Derrick May, inte med en cover utan blott och bart *inspirerade av* av dessa gudfäder mejslar Vito fram låten ”Hidden Sun” till sin fulländning. Vilka killar. Vilken grej. A soundtrack to be tramsing und knapring piller in the moonlight. Musik för Non-Reflecting People in Rimini, Barcelona och Lissabon.

Lyssna på Triptyk, Anders Widmark, Brian Eno, John Cale, Telefon Tel Aviv, Arvo Pärt, Low, Piazzolla, Casino Versus Japan, Benge, E.S.T eller David Sylvians ”A Fire In The Forest”. Gör det.

Annars är det inte konstigt att det är krig i världen.