Länge sedan det blev så här intressant. Lo-fi har nog inte varit så här kul, eller allvarligt sedan jag lyssnade på Kimya Dawson. Eve and the Last Waltz är inte nya på pophimlen. Rhythm Ace har tidigare givit ut både en fullängdare och ett par singlar på vinyl av bandet.

Och nu släpps albumet Love Boat på CD. Bra för mig, som på grund av hi-fi-brist missar allt på vinyl

Vackert är inte rätt ord. Snarare låter Eve and the Last Waltz som något stenhårt, men därigenom sprött. Som porslin ungefär. Detta är en samling låtar i avsaknad av angöringspunkter i verkligheten. Märkliga texter och en rätt introvert musik leder tankarna till förvuxen barnslighet och tonårsbegravd ilska eller vemod. Spruckna pianon, försiktiga gitarrer och blyga trummor är huvudingredienserna.

Evas röst låter dessutom som en sådan där lärd kvinna/häxa som du inte riktigt vet om hon är snäll eller alltigenom svart som kolet. Hon knarrar fram sina visioner om en ”bisarr symbolvärld befolkad av blommor”. Ibland småroligt, ibland på gränsen till skräck. Som en dröm som du tycker verkar skitbra, men där mörkret liksom damm samlas i periferin. Lyssna bara på ”Sidi Brahim” och direkt påföljande ”When the ship comes in”. Snacka om smuts i hörnen.

Bra är det, men inte världsklass. Bara för att det är märkligt blir det inte en klassiker. Och bara för att Mats Grönmark från Burek V är en av medlemmarna blir inte det här superbra. Dessutom behöver världen band som dessa, men som också vågar säga sanningar om världen vi lever i.

Ofta har band av denna kaliber en strunta i publiken-attityd. På detta album har dock Eve and the Last Waltz, trots sin märkliga och udda musikstil, fått till en och annan lyssnarvänlig låt.

Att de dessutom har så tydliga drag av amerikansk rock och country, utan att för den skull trilla över kanten till den hysteri för amerikansk landsortsstads-country vi ser i lo-fi-kretsar, är både intressant och på sitt vis nyskapande.

Tankens virrighet får väl vara det bestående minnet av ”Love Boat”. För vid sidan av halvt urstämda pianon och så svaga trummor att det förmodligen är en 90-åring som trummar, så är det de märkliga tankarna i den knarriga rösten som fastnar. Där finns utmaningen, och där ligger Eve and the Last Waltz styrka.