Finns det något bättre än att kura ihop sig under filt den här tiden på året? Att småfrusen kämpa in både tår och axlar under samma lilla filt. Oavsett om det är fåtöljen eller sängen du tar plats i är det fosterställning som gäller. Annars är det omöjligt att få plats under filten. Och utanför den är det väldigt kallt.

Ur högtalarna strömmar tonerna från en alldeles speciell höstskiva. En skiva som värmer, tröstar eller får dig att gråta. Med låtar som passar till mörker, kyla, fallande löv och annat som hör hösten till.

Från Malmö kommer ett band som gärna vill att du lyssnar på dem. Reverend Big O heter bandet och deras nya skiva har fått titeln ”Songs To Kill Your Lovers By”. Bandet hoppas att skivan ska sälja i samma omfattning som en mindre diktsamling. Skivbolaget hoppas förstås att den ska spridas till fler.

Det gör nog jag också.

Reverend Big O bjuder på en oerhört långsam och spröd melankoli. När de är som sämst tangerar de årets lågvattenmärke The Zephyrs och framstår som ostrukturerade och osammanhängande. Men när de är som bäst låter de som ett uppdaterat Mazzy Star.

Kompet är så sparsmakat så du knappt kommer märka det. Sången försiktig och tassande. Ord som knappt hänger ihop. Ibland dyker en gitarr upp och dominerar ljudbilden. Som i ”It's In Me”, där gitarren låter väldigt mycket David Roback.

De finns stunder då det här bandet är omistligt. Men, det tar tid för dem att nå dit. Låtarna bosätter sig inte vid första genomlyssningen. De kräver längre tid. Som ”The Way”. Den inleder skivan försiktigt, nästan ursäktande. Små toner från ett piano. Sång. Andra instrument faller in. Men allt är viskande. Först efter två minuter får låten riktig stadga. Då refrängen kommer in och gör ”The Way” riktigt angelägen.

För dig som har svårt för långsamt vemod med lösa konturer kan den här skivan fungera som tortyr. Du kommer vara redo att explodera i slutet av den här skivan. ”Sad String Set”, med sina Eric Serra-vibbar kommer göra dig vansinnig. Avslutande ”Olof Palme” kommer få dig att vilja ge någon en smäll.

Risken finns faktiskt att dessa låtar kan ge dig hemska mardrömmar där velodromcykling och samtidsanalytiker har några av huvudrollerna.

Det fattas något. Struktur. Variation. Ett framträdande slide-solo. Ett munspel. Eller lite mer elektronik. Mer vilja och mindre John Blund. Tydligare ryggrad. Fler låtar, färre ljudlandskap.

Då skulle de vara ett starkt alternativ till Anywhen.

Men, redan nu har Reverend Big O har gjort ett par låtar som är alldeles utmärkta att lyssna på under de mörka månader som ligger framför oss. ”Final Waste” är en av de vackraste låtar hösten haft med sig hittills. Åtminstone de stunder då du frysande kurar ihop dig i fosterställning under filten. Då du pendlar mellan vakenhet och sömn. Mellan köld och värme.

Du kommer somna till sist. I harmoni med musiken eller av uttråkning. Förhoppningsvis sover du gott. Och slipper velodromen.