En slump. Som så mycket annat i musikhistorien.

Det ska ha börjat en gång när Madlib snubblade över en cd med instrumentala Jay Dee-beats. Bara för skojs skulle rappade han över musiken och brände en egen cd med resultatet, en cd som bara var tänkt för honom själv. På skivan skrev han ”Jaylib”, mest för att veta vad som egentligen fanns på den.

En mixtape senare hade Jay Dee fått höra hur det kunde låta när de två slog sina påsar ihop. Ett telefonsamtal senare fanns Jaylib på riktigt. Och varför ändra på ett vinnande koncept? De kom överens om att ta hälften av låtarna var: Jay Dee rappande över Madlibs beats och tvärtom.

Två riktigt tunga namn under ett och samma tak. Ett album fyllt med musik från två av de de senaste årens mesta hiphop-producenter. En supergrupp som skulle kunna bli hur bra som helst. En helhet som skulle kunna sopa banan med delarna.

Men, ja, sedan finns ju alltid risken att det blir precis hur dåligt som helst. Eller åtminstone inte i närheten lika bra som det såg ut på pappret.

Säg hej till R Kelly och Jay-Z.

Så frågan är förstås hur Dilla och Madlib klarar sina 48 minuter tillsammans? Jodå. De kommer undan med äran i behåll. Men i ärlighetens namn spänner ”Champion Sound” mellan det snuskigt bra och det riktigt apdåliga.

Vill man göra det enkelt för sig kan man konstatera att Jaylib gillar sina låtar avskalade. Avskalade på ungefär allt utom bas och trummor. Boom bap i huset. Och när de får till sitt trummande och basande som allra bäst välter musiken de flesta förstärkarberg. Som i blocket mellan spår fyra och spår nio. Vrid upp volymen och följ lämmeltåget efter dina flyttande grannar.

Titelspåret och ”Heavy” i synnerhet maler monotont sönder alla lägre register. Har du aldrig behövt en fläkt till din baslåda förut lär det bli dags nu. Men här finns också några låtar som bjuder på rena överdosen instrument jämfört med många av skivans låtar. ”The Red” är ett av dem, med sin ödesklinkande Dre-piano och sin Jay-Z-smurfade soulsampling. Knastersvängiga ”Raw” är ett annat med en fläskig g-funksynt och en åttiotalsvibbande keyboardslinga. Och så förstås albumets tyngsta gäst: Talib Kweli. Sedan kan jag inte låta bli att nicka med till mjukisskitiga ”The Official”. En burkig sordintrumpet och en skakig dubgitarr som slåss mot en mullrande basgång. Stenhårt och vemodigt på samma gång. Ja, och eftersom ”The Mission” egentligen är en DJ Premier-produktion gillar jag förstås den också.

Sedan finns det ett annat block låtar också. Den onda tvillingen.

De aptrista låtarna.

För de finns här. Tyvärr. Och tyvärr utgör de större delen av skivans andra halva. Från ”React” och framåt finns inte särskilt mycket att vara glad över. Då blir det beats på tomgång, utan någon som helst dynamik någonstans. Monotont är bara förnamnet. Monotont, på fel sätt. Här blir också en av Jaylibs andra brister mer påtaglig. Rappandet är i ärlighetens namn inte särskilt roligt. När musiken inte längre kan måla över de värsta skavankerna blir helheten rätt ointressant.

Överlag hade ”Champion Sound” tjänat på mer variation. Mullrande basgångar i all ära, men det måste hända mer för att jag ska orka hålla intresset uppe.

Men så precis när jag håller på att stänga av ”Champion Sound” i förtid kommer skivans allra bästa låt. Den De La Soul-gungande solskensbomben ”Starz”. Med sitt gulligt struttande keyboard och sin smurfsång är den snudd på allt du behöver för att förvandla en bussresa genom ett höstmörkt Sverige till en lowrider-studsande tripp längst med Venice Beach.

Ibland kan det räcka långt.