Det finns nog inget band på jorden som betytt lika mycket för min musikaliska utveckling som kanadensiska Front Line Assembly. Som liten började jag min syntharbana lite mjukt med Howard Jones och Alphaville, för att sedan gå vidare till Depeche Mode, Erasure och Pet Shop Boys. Så förblev det några år tills jag började höra rykten om en helt fantastisk skiva som hette ”Caustic Grip”. En skiva som tog hem maxbetyg i de flesta synthmedia när den släpptes, och det är inte konstigt. Låtmässigt, produktionsmässigt och ljudmässigt ligger den ljusår ifrån allt annat som släpptes vid samma tid, vilket var runt 1990.

Bill Leeb som sjunger och startade bandet har en flyktig bakgrund i industrilegenderna Skinny Puppy, men hoppade av tidigt för att göra sin egen musik. På denna skiva fick han sällskap av Rhys Fulber, efter att den tidigare medlemmen Michael Balch hoppat av för att jobba med rockigare tongångar med bland andra Ministry och Revolting Cocks. Denna förändring i gruppen medförde en skillnad i ljudbilden jämfört med gruppens tidigare alster som är smått otrolig! Ta t.ex låten ”Victim” där Bill låter galnare än han någonsin gjort, och faktiskt aldrig lyckas med senare heller. Under hans röst finns bubblande och sprudlande ljudmattor, smattrande trummor, oljud, skrik, och faktiskt en helt vidunderligt bra refräng. Men beware, det är ganska extrem musik, och förmodligen inte för vem som helst. Det tog ett tag för mig att lära mig tycka om skivan. När jag hörde den första gången i lurarna på Mega Skivakademien gillade jag det inte alls. Men den växer som ogräs efter ett tag och sätter sig stenhårt.

Nå, varför orerar jag så hemskt mycket om ”Caustic Grip”, som inte ens är skivan jag ska recensera? Jo, därför att uppföljaren ”Tactical Neural Implant” som kom 1992 är ett lika stort steg igen! Låtarna är ännu mer komplexa, men på något sätt ändå mer lättillgängliga och grabbarna har ett ännu mer utvecklat sinne för melodier. Jag minns att jag väntade mig något lika storartat som ”Caustic Grip”, men blev helt överrumplad när skivan väl släpptes. Sättet att kombinera en extrem ljudbild med refränger som sätter sig i huvudet är en del av det som gör att FLA – som de oftast kallas – är Bandet med stort B för mig. Det här är musik med hjärna, men också att svettas och få ut aggressioner till.

Jag har funderat en del på hur man ska skriva för att icke-synthare ska vilja lyssna på den här skivan. Tyvärr är det ju så att det som många ogillar med elektronisk musik (kyla, precision, fokusering på coola ljud m m) är en del av det som jag gillar, och har man helt olika uppfattning om det blir det inte lätt. Elektronisk musik handlar inte om det som rockjournalister kallar ”äkthet”, vad det nu är. Därmed inte sagt att synthmusiker inte älskar det de håller på med, men man strävar ofta efter ljud som inte finns ”på riktigt”, och en precision som inte går att åstadkomma med konventionella instrument. Men det här vet ni ju säkert redan, och har tagit ställning till om ni gillar det eller inte.

Bill och Rhys har i alla fall jobbat hårt med den här skivan, inga standardljud a la eurotechno här inte. Extremt dansanta, svängiga och tunga beats, samplingar, hårt processad sång, smarta melodier, energi, kraft och mörka stråkar är några av ingredienserna som bidrar till ett album som låter modernt än idag, 11 år efter att det släpptes. Första singeln ”Mindphaser” spelades hyfsat flitigt på MTV på den tiden då MTV faktiskt hade för vana att visa lite bra musik då och då. Nu tror jag kanske att videon hade en del med saken att göra, då den är en av de häftigaste videor som gjorts. Bill och Rhys fick tillstånd att använda filmklipp från den engelsk/japanska actionfilmen ”Gunhed” som suger stenhårt, men ser häftig ut. De valde ut de bästa bitarna, spelade in snuttar av sig själva i futuristiska miljöer och vips så hade de en störtcool video. Låten är inte den bästa på skivan, men likväl en dansgolvsrökare som garanterat får dig att dansa sönder skorna.

Temat på skivan är cyberpunk, ett ämne som kanske inte känns så aktuellt idag, men då tyckte åtminstone jag att det kändes intressant. Innan Billy Idol kom och förstörde allt 1993 med sin skiva som heter just ”Cyberpunk”… I den bästa låten ”Bio-Mechanic” sjunger en vocoderröst lite naivt om att ”machines are human” och om ”implanted memories” över en hyperelektronisk rytm och blippande ljud. Texterna har väl inte varit bandets starka sida, men de passar till musiken och ger ändå en känsla av en mörk framtid där allt gått snett.

Bandet har släppt ett gäng skivor sedan 1992, och även genomgått medlemsbyten igen. Även Rhys hoppade av för att göra rockigare saker efter skivan ”Hard Wired” från 1995 och ersattes av Chris Peterson som faktiskt också sedermera lämnat gruppen. Efter den väldigt lyckade skivan ”Epitaph” (2001) som många trodde skulle bli den sista ville inte heller Chris vara med längre. Otroligt nog har nu Rhys kommit tillbaka igen, och skivan ”Civilization” jobbas på i skrivande stund. Men aldrig har de varit lika bra som på ”Tactical Neural Implant” eller ”Caustic Grip”. Vill du ha lite musikhistoria – de har påverkat fler än du tror – så ge dem en chans. Och skruva upp volymen.