Egentligen är James Walsh samma person som Ola Salo. Men han gömmer det väl där han står på piren i septembersolen och ser djup ut tillsammans med sina polare i Starsailor.

Helst av allt skulle han vilja stå i paljetter och fjäderboa framför en extatisk publik på en liten obskyr klubb någonstans.

Någon borde sparka honom ur garderoben.

Han har ett darr på rösten som får många att må illa. James Walsh tar nästan alltid i för allt han är värd. Hans hjärta och röst är tydligt på väg någonstans, men hans inramning som tråkmåns hämmar rörelsen.

Det gör att han och hans kamrater i bandet gör musik som ganska ofta påminner om en ännu inte färglagd teckning i en målarbok med förtryckta konturer.

Snyggt, men ofärdigt.

Starsailor är förvisso ibland ett bra popband. Och ”Silence is easy” en helt okej skiva. Bäst i sköna ”Fidelity”. Nyanserat och finstämt rullar låten fram under dryga två minuter. Med ett skönt kontrollerat klimax på slutet. När låten tar slut känner jag lite lurad. Jag vill höra minst en minut till av låten.

Starsailor lämnar mig hungrig.

Den darrande sången fortsätter fungera bra i ”Shark food”. Där mässar James Walsh fyra textrader om och om igen.

”Sunshine in the glory skies,
when the broken men open up their eyes.
Sunshine in the glory skies,
when the day is long and the clouds are high.”

Kompet är också monotont. Nedtonat. Det bygger upp en stämning. Något kommer hända.

Och efter drygt två minuter blommar låten ut i ett melodistarkt andra varv som lika monotont – men betydligt starkare upprepar orden:

”We're stepping through the door
We're shooting from the heart
And if we get it wrong
They'll feed us to the sharks”

Vad det betyder vet ingen. Vilket är ganska vanligt när det gäller Starsailor. Med präktigt vardagsfilosofiska texter och genomhyggliga samveten står de där på sin pir och väntar på att du ska komma och lyssna.

Men, jag tror inte de vet vad de vill säga.

Det understryks av trista låtar som ”White dove” och ”Restless heart”. Finstämda i sin enkelhet. Men, kombinationen av James Walshs väl krystade sång och det minimala kompet blir ett rejält magplask i de här fallen.

Precis som i ”Some of us”. En genomtrevlig låt, med en genomtrevlig text. Totalt oengagerande.

”Some of us laugh, some of us cry,
some of us smoke, some of us lie,
but it's all just the way that we cope with our lives.”

De tar helt enkelt i så de skiter på sig. Tar sig själva på lite för stort allvar. Och då blir de vardagsfilosofiska resonemangen bara fåniga.

Istället bör de breda ut vingarna på riktigt och bli teatraliska. Som i ”Bring my love”, som med sina stråkar och storslagna arrangemang är något av de snyggaste jag hört sedan Scott Walker tolkade Brel. Ruskigt bra. Glammigt, dekadent, teatraliskt och stämningsfullt.

Det är här jag tror James Walsh vill vara. Innerst inne vill även han vara Jesus, eller i alla fall Bowie, för en dag. Precis som Ola Salo. Eller Di Leva.

”Four to the floor” och lugnare ”Born again” är på väg åt samma håll. Och spåren leder tillbaka till förra skivan också.

James och hans kamrater måste våga ta steget. Först då de blir riktigt angelägna. Något annat än ett trevligt landskapsband vars skivor kompar medelklassens helgutflykter på den engelska landsbygden.

Starsailor ligger och puttrar tillsammans med Travis, Richard Aschcroft och Coldplay. Men det är först när de blommar ut som de kommer engagera på riktigt.

Nu är de inlåsta i sin egen trevlighet. Blir ett dussinband bland alla andra svärmorsdrömmar som poserar i vackra landskapsbilder.

Av Phil Spector märks inte mycket. Varken han eller bandet glänser särskilt mycket. De har istället tagit fram en oantastligt dussinprodukt. Svår att älska, svår att hata.

Men om Starsailor ska beröra mig på riktigt krävs det att någon sparkar ut dem ur tråk-garderoben. Någon som kan få dem att glittra. Göra dem lite mer…rosa.

Grynet, var är du?