Förlåt, men jag måste faktiskt få klara av den här USCB Allstars-kopplingen först. Tre av sju man i Gusto spelar där också. Sångare Adonis, gitarrist och keyboardist Bjarne och slagverkare Partillo hör alla hemma där.

Det hörs fortfarande.

Men viktigast av allt, Gusto har nått ett ännu tydligare eget uttryck. Trots att man nu tar hjälp av blås i enstaka låtar.

Gusto har gått på djupet. Det är tyngre roots, mer utpräglad och hårt smällande dancehall och också ett par riktigt sköna dubfärgade reggaespår.

Jag är svag för slagverk. Ni vet det. Gusto kan det här med slagverk. Flera av låtarna fylls ut med snygga ljud som alldeles uppenbart trummats fram, men som jag inte tänker ge mig på att försöka härleda eller identifiera. Jag nöjer mig med att njuta.

Mina invändningar mot den här skivan vänder sig inte heller mot framförandet. Det är snyggt och varierat. Istället är det att en del av låtarna dras med partier jag inte riktigt klarar av. I en i övrigt riktigt bra låt som ”Rebel Organize” finns ett återkommande parti med en enervernade djupt grövlig kör som irriterar och stör.

Tyvärr är det de mer utpräglade roots-låtarna jag gillar minst. Tyvärr för att de är flest. De är lite för raka för min smak. För mycket roots rock reggae party. Lite för inställsamt och medhårskammande.

Men även om en del låtar faller sönder för mig finns det ändå gott om exempel på sådana som fäller mig. Den omåttligt söta falsettsjungna tåglåten ”Choo Choo Song”. De båda melankolikerna ”Devil Haunts” och ”You Burned Your Bridges” (som får mig att tänka på Augustus Pablo, trots att det egentligen är mer långsökt än självklart). I särskilt den senare är baktakten så där härligt långsamt vinglig att man nästan faller omkull. Dessutom skivans överlägset bästa sånginsatser.

Gärna mer av den varan nästa gång. Våga gå långsamt.

Sen måste jag nämna skivans verkliga dancehall. Första singeln. ”Guns in the Ghetto”. Den som inleder och avslutar skivan. I sista fallet i en version med Yellowman (mot 400 dollar i handen, som det står i skivans häfte). Även om den lider av samma typ av störigt körarr som ”Rebel Organize” fungerar det bättre här och rytmen är också med beröm godkänd. Något för alla oss om lyssnat oss trötta på Soul Jazz-samlingen ”Nice Up The Dance!” i sommar.

Och även om jag har tydliga invändningar mot delar av materialet är de goda intrycken övervägande. Det är i mina öron ingen tvekan om att det här är ett av de bättre reggaealbumen, i till och med den bredaste av definitioner, vi fått oss till livs från svenska musiker.

Nu vill jag få en ärlig chans att se dem live. På Hultsfred ifjol hann jag inte närmre än ett euforiskt folkhav strömmandes ut ur Rookie-tältet. Bland dem en av Örebros mer (åtminstone lokalt) välbekanta bluessångare som med något euforiskt i blicken och imponerat i rösten sa att de här bandet måste komma till Örebro.

Jag inbillar mig att Gusto kan växa ett snäpp eller två på klubb.