Så här är det, så var det och så kommer det alltid att vara: Ju större ljud, desto större emotionell effekt. Och ju naivare texter, desto större emotionell effekt. Alla vet det. Phil Spector visste det. Brian Wilson visste det. Andrew Lloyd Webber vet förmodligen det, men har ingen aning om vad han ska göra […][...]

Xiu Xiu låter som en illa tillverkad marionettdocka som skär av sina egna trådar en efter en, trots att han vet att marken kommer slå ihjäl honom när han faller. Skivan börjar med en av årets bästa låtar. ”Sad Pony Guerilla Girl”. Och jag undrar, har Xiu Xiu gått och blivit världstillvända? Svaret kommer omedelbart […][...]

Jag är gammal. Jag är gammal och grinig. Jag är gammal och grinig och förstår inte. Artonåringen Dizzee Rascal är ett av årets mest uppmärksammade debutantnamn. Så uppmärksammad att han lyckades knipa årets Mercury Music Prize-utmärkelse för bästa brittiska album för några veckor sedan. Till på köpet den förste rapparen som kammat hem priset. En […][...]

All konst har en funktion och dess form har en anledning. Dan Swanö valde att berätta historien på ”Crimson II” som ett enda stycke, 43 minuter långt. Det är säkert inte någon som känner till föregångaren, enbart kallad ”Crimson”, som är förvånad. ”Crimson” var själv ett enda långt spår, den gången på hela 60 minuter. […][...]

Ny volym i samlingsserien som går under namnet ”Under the Influence”. Kurator denna gång: Ian Brown (ex Stone Roses). Den kommer snabbt på den omskrivna föregångaren (som sattes samman av popkonnässören Morrissey och fick lika mycket uppskattning för sitt genomarbetade texthäfte som själva musiken). Om Ian Brown skrivit lika kärleksfullt om musiken som Morrissey gjorde […][...]

Trumintrot. Rundgången. Redan de första fyra sekunderna av den här låten vibrerar av energi. Som om ett uppdämt behov efter fem års tystnad kokats ned till fyra sekunder. Sen exploderar låten i ett utslaget gitarrackord och ett tjut från Henrik Berggren. Det går att ta på känslorna. Trumslagen. Tonerna från basen. Gitarrerna. Körerna. Låten är […][...]

Den kom redan i våras, men blev liggande. Liggande kanske är fel ord egentligen eftersom jag spelat den relativt ofta. Dagar när det varit mycket att göra eller mycket för öronen. När jag behöver en lugn och stilla stund. En andningspaus. När pulsen behöver sänkas. Då plockar jag fram Celso Fonsecas ”Natural”. För den gör […][...]

I somras på Heart Attack tour klev jag in på en parkering, alldeles för tidigt på dagen. Det var soligt och ganska lite folk framför scenen än så länge. På den lilla scenen stod fyra slynglar och spelade hardcore. Sångaren Jessie Garon var en lintott i brunskjorta som skrek om en gasmask så rösten bröts. […][...]

Dra ett streck från Bellman via Cornelis Vreeswijk till trion Lars Demian, Stefan Sundström och Johan Johansson. Förläng sedan strecket, till Dan Viktor. Den här 25-årige trubaduren rör sig med gott självförtroende i en vistradition som uppdaterats varje decennium. Visor för nya generationer. Svängigt med medvetna texter. Kryddat med sköna klarinetter och melodica. Bäst är […][...]

Det hade varit lätt att toksåga den här skivan. Eftersom ingen orkar ta ett band som hållit på i trettiofem år på allvar kan jag ju lika gärna skriva en ironisk text och göra mig lustig över en massa saker. Men, det hade inte varit rättvist. Dessutom hade ett antal lojala Deep Purple-fans skickat hatbrev […][...]