Den kom redan i våras, men blev liggande. Liggande kanske är fel ord egentligen eftersom jag spelat den relativt ofta. Dagar när det varit mycket att göra eller mycket för öronen. När jag behöver en lugn och stilla stund. En andningspaus. När pulsen behöver sänkas.

Då plockar jag fram Celso Fonsecas ”Natural”.

För den gör inte så mycket väsen av sig. Den smyger sig på. Försiktigt, försiktigt. Utan att störa. Sakta men säkert sveper den med dig till en varm plats där en ljum bris lugnar och ett ett leende på läpparna känns som en självklarhet. Baske mig om jag inte har en färgglad drink i handen också?

Den tar mig från svart bitterhet till ljus optimism på mindre än en timma. En räddare i nöden i form av tolv pyttemjuka melodier.

I klartext handlar det om lätt och luftig brasiliansk jazzpop. Sambans snälla och försiktiga sida. Den varma och sköna. Den soliga och somriga. Där tillbakalutad bara är förnamnet.

Med piano, bas, gitarr, mjukt programmerade trummor och sång på portugisiska tar Celso oss med på en stilla vandring längs folktomma sandstränder och till lummiga bakgårdar där lugnet regerar. Ibland sjunger han på engelska, som i ”Slow Motion Bossa Nova” (som är en skön passning till ”Girl from Ipanema”). Jag gillar att iinte förstå mer än enstaka ord eller texter, det bidrar till avkopplingen.

Det var inte meningen att undanhålla er den här skivan så pass länge. Men den är så försiktig och ropar inte på uppmärksamhet på samma sätt som många andra. En god skiva blir aldrig för gammal att upptäckas. Den här är lika bra idag som för fem månader sedan. Och ibland är det skönt att få ha en skiva för sig själv.

För lugnet och harmonins skull.