När jag lyssnat på Guther har jag haft lite svårt att kunna sätta en snabb etikett på vad jag egentligen tycker. Kanske därför att det ändå är musik som jag idag inte lyssnar lika mycket på som jag gjorde för några år sedan. Jag har svårare att hitta orden för att beskriva det jag hör.

Men så, en händelse som såg ut som en tanke, dök en diskussion om höstmusik upp i forumet. Den där musiken man plockar fram när världen omkring krymper och blir kallare. Mörkare. Den musik man vill ha som sällskap till en kopp varmt te och en fralla med ost och paprika när regnet hänger tungt utanför fönstret. Och då visste jag med ens vad Guther är.

Höstpop.

För det är precis så musiken som Julia Guther och Berend Intelmann knåpat ihop på sin debut låter. Som höstpop. Naiv, söt, varm, försynt och honungslen pop.

Att Guther hör hemma på Morr Music, och därigenom är stallkamrater med elektroniska namn som Lali Puna, Opiate och Styrofoam, betyder faktiskt just ingenting. Visst, i likhet med svenska band som The Embassy är musiken i mångt och mycket lätt elektronisk, men inget som skymmer sikten för den luftiga gitarrpop som egentligen är kärnan i ”I Know You Know”. Gitarrpop som får mig att tänka på Birdie och Belle & Sebastian.

När man lyssnar på ”I Know You Know” kommer det inte som någon större överraskning att skivan spelades in på dryga tre månader i en lägenhet i Berlin. Hela albumet genomsyras av en bubbligt charmig ”gör det själv”-känsla. Ljudbilden bjuder sällan på några tvära kast.

En studsig Kraftwerk-trummaskin lägger ofta grunden, medan en mjuk keyboardslinga eller en akustisk gitarr tar hand om melodin. Sedan kryddas alltihop med underbara små detaljer som får dansa omkring i bakgrunden lite för sig själva: en tamburin, ett klockspel, handklapp, en blockflöjt (blockflöjt!). Det går att dra paralleller till The Notwist, men där The Notwist låter elektroniken och brutna beats ta en stor del av utrymmet (precis som Guthers bolagskollegor Styrofoam) låter Guther aldrig det elektroniska få mer än en gästroll.

Ja, och så har vi ju förstås Julia röst och texter också. Vardagsnära nonsenstexter framförda på blaséintensiv, bruten engelska.

”Boys do not think, boys do not think
at least boys never think that there are girls
who ask them what they think”

Djupsinnigt.

Eller refrängen i ”Personal Confusion” som kanske sammanfattar Guther bättre än något annat:

”This song seems to be about
nothing deeper than my personal confusion
This is all about nothing more serious than
my sincerely serious confusion”

Visst, mot slutet finns det en eller två låtar som kanske hade mått bra av att ta en höstpromenad någon helt annanstans. Och visst, det är inte alls omöjligt att ”I Know You Know” kanske inte är den skiva som kommer hålla längst i min samling. Men nu när tropikerna packat väskorna och sagt tack och hej för den här gången och den svenska hösten hittat hem igen så bryr jag mig inte särskilt mycket.

För ibland hänger faktiskt även Ola av sig blingbling-stassen, knasterelektroniken och dunkadunkan och vandrar på gatorna som en vanlig popkille.

I höst är det Guther som håller honom sällskap i lurarna.

Ibland behöver det inte vara svårare än så.