Vattenkokaren smäller till inne i köket. En svag vindbris sveper in genom glipan i det öppna fönstret.

I en intervju med en riktig ljudfanatiker för några år sedan fick jag lära mig att det är bäst att lyssna på musik sent på kvällen eller på natten. Elnätet är mindre belastat, strömmen blir jämnare, ljudet blir renare. Go figure.

I huset mittemot lyser det fortfarande i några fönster. Vi är några stycken som är vakna fast klockan och alla svarta fönster runtom oss säger att vi inte borde vara det.

Regndropparnas tunga smattrande på fönsterblecket är det enda som bryter tystnaden. Ibland rasslar löven till.

Ännu ett fönster blir svart.

Ljudet blir ännu lite renare.

Oavsett om det finns någon slags teknisk förklaring eller inte, så låter musik annorlunda när det är mörkt. Världen krymper. Väggarna kryper närmare. Ljudet dansar lättare runt på de osynliga ljudvågorna.

Jag vet inte.

Däremot vet jag att få saker just nu låter bättre än Tim Martins ljudbyggen. Åtminstone när ljuset bara lyser i några få fönster runt mig.

Vi bjuds in på resan genom ”Polytuft-Tech” genom en svagt svepande ljudmatta av allra skiraste och vackraste slag. Ett hårt slående beat river hål på mattan och förvandlar i ett slag musiken till ett myllrande kaos, men utan att det den mjuka syntslingan någonsin försvinner. Istället dansar den runt mellan de smattrande slagverken. Retas. Hela tiden lite för långt bort för att man ska kunna fånga den.

Som kvicksilver.

Och just här är kärnan i ”Polytuft-Tech”. Hårda, långsamma, smattrande, vassa, kantiga, metalliska, släpande ljud som i slowmotion krockar med de allra mest innerliga, hypnotiska, suggestiva, vackra och varma ljud på en elektronisk superinformationsväg. I Tim Martins händer formas allt till nära nog en timmes resa i ett landskap utan tydliga konturer, där allt utspelas i ögonvrån. Inga ord används. Inga ord behövs.

Det är musik som någonstans inom sig bär på Kraftwerk och Detroit-technon. Men lika mycket är det Black Dog Productions, Speedy J, Amorphous Androgynous och B12. Det är Aphex Twins ”Selected Ambient Works 2″, fast med mindre valium. Det är brutna beats och förlorade illusioner. Det är ensamhet och kärlek.

I en skivsamling sorterad efter genre hade ”Polytuft-Tech” ställts tillsammans med EU, Minotaur Shock, Iso68, Esem och Four Tet.

Men mest av allt är det här musik för de timmar när världen stannat av. Musik att somna till eller vakna till. Men också musik att leva till. Ett av årets vackraste album.

Skivan snurrar sitt sista varv och blir tyst. Regndropparnas oregelbundna taktslag fyller återigen rummet. Vinden skakar löven.

Det är dags nu. Jag stänger fönstret och släcker lampan.

Ljudet blir ännu lite renare.