Masker och alter egon är farliga.

Fråga Robert Dylan om han har några synpunkter till den unge Robert Zimmerman, som i ungdomligt oförstånd satte på sig masken ”Bob Dylan” som han sedan i 38 år försökt leva upp till eller leva med. Fråga Norma Jean Baker vad hon tyckte om masken ”Marilyn Monroe”, och vem av dem som till slut drog masken av vem. Fan, fråga Clark Kent vad han tycker om Stålmannen. Vid en viss punkt blir myten större än verkligheten, så att det inte spelar någon roll vad man faktiskt gör eller säger längre – folk ser och hör ändå bara masken.

PJ Harveys tre första skivor – ”Dry”, ”Rid Of Me” och ”To Bring You My Love” – var fantastiska, men också ett utmärkt exempel på hur man bygger en mask. ”PJ Harvey” (som frontkvinna i en grupp på de två första och som soloartist på den tredje) framstod som en demonkvinna, sårbar men hämndlysten, som krävde din kärlek och högg benen av dig om du vägrade.

”Tell you my name
F U and C K
50 foot queenie
Force ten hurricane”

”Forsaken Heaven
Cursed God above
Laid with the Devil
To bring you my love”

I intervjuer kallade hon sig ”a mad bitch woman from hell” – hon skämtade, men blev tagen på allvar. Att hon passade på att vara ihop med Nick Cave av alla människor gjorde väl knappast saken bättre. Efter en bisarr världsturné iförd rosa trikåer, stora peruker och decimeterlånga lösögonfransar är det inte underligt om bondflickan Polly Jean Harvey från Somerset var rejält trött på ”PJ Harvey”.

Den här skivan känns som ett andningshål. Det är knappast en slump att den lanserades som… förlåt, ÄR en soloskiva av multiinstrumentalisten John Parish där en viss Polly Jean Harvey råkar stå för texter och sång. Hon står på första sidan, men på andra plats och som sig själv. I stället för att uppträda som ”PJ Harvey” får hon, eftersom någon annan står för musiken, ikläda sig/uppfinna en ny roll för varje ny låt (och dessutom göra musik utan krav på att följa upp miljonsäljaren ”To Bring You My Love”).

Det blir något av en cabaretföreställning, 12 genreövningar som spänner från folk till punk, från instrumentalt till primalskrik, från sex till död (oavsett hur förnamnet skrivs är det ju ändå Harvey som står för texten, så skillnaden är inte alltid sådär jävla stor i just det fallet). 12 olika små pjäser utan något direkt sammanhang. Ett musikaliskt Short Cuts från skuggorna.

Men bara för att det är semester slappnar hon inte av. Långt ifrån – det är en mörk liten skiva, och som oerfarna skådisar ofta gör tar de snarare ibland i lite för mycket. Som instrumentalister brukar på sina soloprojekt passar John på att dra åt flera håll, med följd att Polly Jean får pröva rätt många masker. De flesta har mungipor som pekar neråt – vad trodde du? – och några sitter lite illa. ”City Of No Sun” har en falsettskrikrefräng som jag får eksem av, ”Un Cercle Autour Du Soleil” är kort sagt trist. Det är okända vatten, ”I’m treading very carefully, and I hope that I don’t scream, and I hope that I don’t fall” viskar hon i första låten.

Men det är ändå en balansakt som lyckas eftersom Parish för det mesta syr till en dräkt som passar perfekt, och Polly Jean svarar med några av sina bästa och mest otypiska sånginsatser. ”That Was My Veil”, med akustiska gitarrer och en riktigt hes orgel (en höger-vänster-kombination som används alltför sällan) må vara en bitter ballad om krossade hjärtan

”Was she a pretty girl?
Does she have pretty hair?
Was she soft-spoken?
Was there a love there?”

men där ”PJ Harvey” – eller åtminstone myten om henne – skulle ha klöst ögonen ur killen kräver Polly Jean bara tillbaka sin kärlek och går. ”Urn With Dead Flowers In A Drained Pool” (är det en låttitel eller är det en låttitel?) spretar åt alla håll under versen och slår utan att skämmas över i full Nirvana-grunge i refrängen. Den intensiva ”Civil War Correspondent”, tomheten efter att slaget är över och alla är på väg hem och solen bara vägrar gå upp. Bosnien eller skilsmässa, vilket som. Iskallt, alla känslor dödade och inspärrade bakom taggtråd.

”Words leave my heart dry
Words can't save life
Love has no place here
No joy, no tears”

Men inget kan stå pall mot vansinnesutbrottet ”Taut”. Det låter inte lite Sonic Youth när John lägger gitarriff som är helt fel men helt rätt och Polly Jean väser och babblar texten i en enda röra, men ärligt talat – inte ens Kim Gordon kunde snudda vid detta. Kim Gordons kvinnor är starka, tonårstjejen i ”Taut” är allt annat än stark.

”I remember it all started when he bought that car it was the first thing he ever owned (apart from me) and the colour was red and the colour was red and he drove me he drove me out of my mind! I’m over it now…”

- fast inte låter det så, man hör faktiskt hur spännena på tvångströjan rasslar när hon tjuter ”JEEEEEEEEEESUS, SAAAAAVE MEEEEE!” Om ”Taut” vore en film skulle huvudrollen spelats av en ung Juliette Lewis, om ni fattar –

”I would do anything for him it just wasn't enough it was never enough he'd turn to me and say he'd, he'd say even the son of God had to die, my darling and he wanted everything he wanted everything he used to make me he used to make me pray hidden in the backseat, such a, Jesus, he'd make me pray he wanted everything he wanted the honey from the king Say it! Even the son of God had to die my darling! C'mon SAY IT! Jesus save me!”

”Heela” är väl det närmaste plattan kommer PJ Harvey-territorium, en blytung träskblueshistoria som skulle passat utmärkt på ”To Bring You My Love”. Men ordningen återställs när den glider över i världshistoriens weltschmerzigaste version av Peggy Lees ”Is That All There Is?”, En låt som tjatats sönder av showsångare och Tommy Körbergar i åratal, men Polly Jean pratsjunger den knastertorrt med spikrak min och utan ett spår av ironi.

”I know what you must be saying to yourselves;
'If that's the way she feels about it, then why doesn't she just end it all?’
O no, not me, I'm not ready for the final disappointment
Cause I know just as well as I'm standing here talking to you,
That when that final moment comes and I'm breathing my last breath,
I know what I'll be saying to myself:
'Is that all there is?’”

De skivor hon har gjort efter den här har varit ganska rejält annorlunda från hennes tidigare. Om hon tagit av sig masken eller helt enkelt lärt sig att leva med den kan jag inte säga, och den electrofierade ”Is This Desire?” från -98 får nog ta på sig rollen som den stora exorcismen. Men det här är en intressant paus. Att Polly gick igenom en del skit privat samtidigt har säkert letat sig in i texterna – det är knappast en slump att så många låtar handlar om uppbrott, avsked, flykt – men samtidigt känns det ofta som en övning att hitta på andra liv, att sjunga andras känslor med egna ord.

Men poängen är att detta är inte något negativt. Ska vi tro klichéerna ska musik vara Äkta och Personlig. Detta är en lögn, för jag tror inte ”Dance Hall At Louse Point” är någotdera fullt ut. ”Den som vill slåss för sanning och för rätt ska inte skriva en sån här sonett, för den är inte sann, men den är vacker” skrev Tage Danielsson en gång. Och den här skivan är inte sann, men mitt i alla spretande gitarrer och psykotiska utbrott är den ändå på något sätt mycket vacker.

”I don’t believe that I gotta die someday!”