Cirkeln sluts. 33 år efter det att Ralf und Florian släppte sin första gemensamma skiva som Organisation är de tillbaka. Som en duo. Med sitt första album på 17 år.

Det är klart att förväntningarna är uppskruvade.

Att Kraftwerk sedan sisådär 12 år tillbaka även består av Fritz Hilpert och Henning Schmitz är mest en formsak. ”Tour de France Soundtracks” är Ralfs und Florians verk, vad de andra två än må ha bidragit med (även om det i Hilperts fall är en hel del låtskrivande).

Och nu släpper de ett album som ställs mot några av musikhistoriens mest klassiska album. ”Autobahn”. ”Trans-Europe Express”. ”The Man Machine”. ”Computer World”. Eller om man nu föredrar de tyska utgåvorna. Nu ställs Ralf und Florian mot det omöjliga spöke de själva skapat.

Det är klart att det går åt skogen.

Åtminstone om målet är att skapa en ny, tidlös klassiker.

Men det är inte bara Ralf und Florian som har problem. För hur recenserar man egentligen en sådan här skiva? Gjord av en av de senaste femtio årens mest inflytelserika och stilbildande grupper. Ställer jag den mot ovan nämnda album (ja, och ”Electric Cafe” som faktiskt är en av mina favoriter) kan jag lika gärna använda cd:n som frisbee istället för att lyssna. Det går förstås inte. Men samtidigt är det här inte vilken skiva som helst som släpps 2003.

Det är ju Kraftwerk. Trots allt. Det påminner mig pressmaterialet om mer än en gång. Kvartetten som förändrade världen. Kvartetten som är den elektroniska musikens The Beatles. Givetvis utan att nämna Karl Bartos eller Wolfgang Flür en enda gång.

Och lika självklart är det att Ralf und Florians första Kraftwerk-fullängdare kommer just nu. 20 år efter det att electric boogie-klassikern ”Tour de France” släpptes. Lagom till 100-årsjubileet av cykeltävlingen. Om man dessutom har i åtanke att det senaste livstecknet på skiva från klingklangarna kom i samband med världsutställningen år 2000 blir det än tydligare. Kraftwerk släpper minsann inte en skiva hur som helst. De är ju Kraftwerk. Trots allt.

Och Kraftwerk 2003 låter väldigt mycket som Kraftwerk 1986. Melodierna känns alltjämt igen. Skillnaden ligger mest i rytmerna, som hämtat sin främsta inspiration från det tidiga nittiotalets ambienttechno-scen. Artister som Amorphous Androgynous, Speedy J, B12, 808 State, Black Dog Productions och Model 500. Och en släng acid house.

Artister och genrer som Kraftwerk, ironiskt nog, var den största inspirationskällan för.

I sina bästa stunder fungerar ”Tour de France Soundtracks” långt bättre än vad jag vågade hoppas på. Som när Kraftwerks patenterade melodislingor och mjuka pratsång möter ett taktfast technobeat, Detroit-svävande sci-fi-ljud och en försiktigt väsande hi-hat i de tre första etapperna av ”Tour de France”.

Eller som i långsamt struttiga ”Elektro Kardiogramm” med knarröst, analogljud och flämtande andetag.

Ibland låter det mest Kraftwerk som Kraftwerk alltid låtit, som i ”Vitamin”. Andra gånger låter det nästan inte Kraftwerk någonstans, som i ”La forme”.

Men flera gånger blir det bara för mycket bloppande ljud som känns som freestylesjammande på syntarna utan att egentligen tillföra särskilt mycket. Den där knarrande datorpratrösten (inte den där trevliga, varma då) används också lite väl ofta. ”Aéro Dynamik” och ”Titanium” är bara transportsträckor. En tillbakagång till äldre Kraftwerk-dagar är också att de rena ”poplåtarna” lyser med sin frånvaro, istället är det mer stämningsskapande melodislingor som svävar fram bland maskinerna.

Men så har vi ju skivans absolut största stund: nyinspelningen av ”Tour de France”. Anledningen till att vi överhuvudtaget sitter med den här fullängdaren idag. Kraftwerks kanske allra bästa låt.

Och hur har då den elektroniska musikens största innovatörer stöpt om sitt klassiska mästerverk? Vilka nya fascinerande ljudbilder väntar oss? Hur har de förbättrat originalet, eller, för den delen, Francois Kevorkians tolvtumsmix? Svaret: de har tonat ned de stilbildande, och fantastiska, smattrande electrorytmerna, slängt in en väsande techno-hi-hat och klämt in lite mer bloppande ljud.

Stort.

Men trots den övningen i meningslöshet är ”Tour de France Soundtracks” ändå långt bättre än mina förhandsfarhågor. Om man inte millimetermäter den med sina klassiska föregångare är den faktiskt riktigt trevlig. Den är inte banbrytande någonstans, men förvaltar sina technoinfluenser väl. Jag vet fortfarande inte riktigt med vilken måttstock jag har bedömt albumet, men jag tror att jag gillar det.

Och genom sin retrotripp till det tidiga nittiotalet kanske det, på något ironiskt skruvat sätt, är så att Kraftwerk ändå är före sin tid. Även den här gången. För om den musikhistoriska pendeln fortsätter svänga som den gjort hittills, så kommer musiken, och grupperna, som den här gången fått influera Kraftwerk att vara högsta mode om sådär fem-sex år.

Men det får väl framtiden utvisa, antar jag.