Den fortsätter att skölja över oss. Punksyntdansvågen. Det sena sjuttiotalets punkvåg körd genom ett glamourfilter. Och än en gång är det Output Recordings som är avsändare.

Den är gången kommer retrotrippen i form av den Paris-baserade grafikdesignern och videoproducenten Marc Nguyen, som mest pillat med musik lite sådär på fritiden. Pillet ledde 2002 till några demos som han började skicka runt. Trevor Jacksons Output gillade det de hörde och vips låg Colders debut på skivdiskarna.

Och det är inte svårt att höra vad det var Jackson gillade hos Output. På samlingen ”Channel 2 – A Compilation of Output Recordings” fick Colder bidra med ”Crazy Love”. Den smälte in utan problem bland stallkamraterna.

Det är alltså dags för åttiotal igen. Mycket analoga syntar.

Men till skillnad från electroclash-vågen, med namn som Felix da Housecat, Miss Kittin och Tiga, är influenserna andra. Åtminstone av det som kan höras i musiken. Där Felix och gänget uppdaterade New Wave-syntpopen, komplett med pratsång så strippad på känslor att en Sinclair ZX Spectrum känns som rena emomaskinen, har punkdans-vågen hämtat sin inspiration från de artister som inte hoppade på New Wave-tåget.

Efter discons och framförallt punkens kollaps precis i början av åttiotalet var många band lite halvvilsna i det vakuum som uppstod. New Wavearna tog punkestetiken, slängde in de sprillans nya syntinstrumenten i musiken och började klä sig androgynt, teatraliskt eller bara överdådigt glamoröst. Några andra fortsatte mer eller mindre spela punk, fast med mer elektroniska instrument. Tänk Joy Division, The Cure och New Order.

Och just Joy Division och New Order är sannolikt några av Marc Nguyens främsta förebilder. Det inledande titelspåret skulle mycket väl kunna kvala in någon av skivorna de gav ut i skarven mellan Joy Division och New Order. Om Ian eller Bernard brutit på franska. Att ”Where” sedan låter som om ”Blue Monday” och ”In a Lonely Place” sprungit på varandra i en korridor och snubblat över en hög dubgitarrer gör inte att jag tänker mindre på den influensen.

Men det finns annat också. ”Shiny Star” låter Depeche Mode någonstans och ”Silicone Sex” får mig faktiskt att tänka på PJ Harveys ”Rid of Me”.

Allt som allt är det snyggt. Snyggt förpackat, snyggt genomfört. Men mot slutet av skivan verkar idéerna tagit slut. Det som inledningsvis ibland påminde om melodier blir mest bara långa transportsträckor att klä i retrorätta ljud. Titelspåret, skivans bästa låt, ligger redan på ”Channel 2″-samlingen. Köp hellre den.

Ja, om du inte absolut måste ha ett album som låter som Joy Division 2003. Eller om du inte kan få nog av fransk pratsång på bruten engelska.