”De låter som tiotusen andra band”, sa den lokale skivhandlaren till mig när jag fingrade på en sjutummare med Soulreaper i våras. Sådan ärlighet uppskattas av skivhandlarna, även om det till stor del handlar om ett ytterst subjektivt betyg.

Att ett band som Soulreaper klassificeras som ett band som låter som alla andra kan också förklaras med att skivhandlaren ifråga inte är ett dugg insatt i döds/black metal, men i det här fallet råder det motsatta. En väl initierad person som enligt egen utsago besitter samtliga släpp med Cannibal Corpse på vinyl till exempel. Jag litar på mannen, även om exempelvis våra åsikter om ett band som Death går isär.

Soulreaper kanske inte ger ifrån sig den mest nyskapande musiken på planeten, men välspelat är det definitivt. Bandet reste sig ur askan efter Dissection under namnet Reaper. En namntvist ledde till namnbytet och tidigare har en fullängdare, ”Written In Blood” (2000), släppts. Några medlemsbyten har passerat och nu ligger anddra fullängdaren ”Life Erazer” i min CD-spelare.

Soulreapers musikaliska vandring leder framåt på en tunn stig mellan melodisk dödsmetall och traditionell black metal. Det välkända göteborgssoundet gör sig också påmint stundtals, även om det är mycket hårdare än de göteborgsband man är van vid att höra nu för tiden. Grindpartier varvas föredömligt med lugnare grejer även om musiken oftast går fort. De gör heller aldrig avkall på melodierna, och gitarrslingor dyker upp allt som oftast. Addera ett dopp i den blasfemiska black metal-grytan till den här mixen och ni har soundet klart för er, får jag hoppas.

Textmässigt är det onda killar. Det är ”son of satan” hit och ”disciple of death” dit. ”Be warned” står det sist i biografin och med tanke på hur det gick för Dissection kanske det skall tas med i alla fall en liten gnutta allvar. Låt oss dock för allas skull hoppas att det är mer image än stenhårt allvar i den varningen. Å andra sidan är det väl knappast rättvist att låta Soulreaper lida för Jons handlingar.

Soulreaper imponerar inte så värst mycket på mig. Det är välspelat och tajt, det manglas friskt och lagom melodi, men det lilla extra saknas. Låtarna blir lätt lite långa och intresset falnar. Till nästa gång hoppas jag på lite mer korta stänkare helt enkelt och att skönsångspartierna slopas, det känns bara krystat.

”Life Erazer” är egentligen inte dålig på nåt sätt, men någon direkt fullträff hittar jag inte heller.