”Har du hört Tori Amos? Jag tror att du skulle gilla henne. Hon gör pianobaserad melankolisk musik med texter som berör.”

Ungefär så här presenterades Tori Amos för mig första gången för ungefär 5 år sen. Jag blev nyfiken. Piano har jag försökt lära mig ända sedan barnsben och melankoli i musik för mig är som svart kaffe. Ett dagligt behov som måste fyllas.

Så jag lånade den enda skivan min vän hade med Tori Amos ”To Venus and Back”. En dubbelskiva som innehåller en studioskiva och en liveskiva. Jag fastnade för liveskivan. Hon fick pianot att bli enormt och känslan i hennes röst går inte att ta miste på. Det hon gör är vackert, rent och genuint. När min vän tog tillbaka skivan sköljde en våg av tomhetskänsla över mig. Lite som att se någon man håller kär bara åka iväg, bort, långt bort. Vad gör man? Viss tomhetskänsla kan man köpa i skivaffärer och det här var den typen av tomhetskänsla. Det är här som ”Little Earthquakes” kommer in i mitt liv för att stanna. Den hade alla spår som jag hade hört liveversionerna av och var därför ett självklart val.

Till en början saknade jag publikens jubel i bakgrunden och hennes mellansnack, som förekom på liveskivan, men jag gjorde skivan till min konsert i stället. Min konsert som hon bara hade för mig. För det är den känslan man får med den här skivan. Hon sitter i ditt rum. Hon vill berätta nåt för dig. Hon gör det tillsammans med sitt piano. Det är oundvikligt att inte lyssna på henne.

Första låten, ”Crucify”, kastar dig direkt in i hennes värld. På något sätt ger den här låten mig ett självförtroende, den ger mig andra perspektiv på saker som rör sig i mitt huvud. Den här låten får mig att tänka positivt. Skippa pep-talket innan matchen/redovisningen/spelningen och sätt på ”Crucify” i stället!

”got enough guilt to start my own religion”

I låten ”Mother” blir jag alldeles hänförd av hennes sätt att uttrycka sin text. Hennes förväxlingar i styrka i såväl sång som piano är trollbindande. Ibland viskar hon fram orden för att fånga din uppmärksamhet och i några få sekunder senare tar hon i med kraft för att försöka övertyga dig. Du får kalla mig lättmanipulerad men det går inte att stå emot hennes krafter.

”I walked into your dream and now I’ve forgotten how to dream my own dream”

När skivan kommer till sitt sista spår, ”Little Earthquakes”, får man på nåt sätt tid att andas och smälta lite av det man just upplevt. Låten inleds med trummor som likt lugna hjärtslag får dig att slappna av. Men det är bara i början. Så fort du hämtat andan fångar hon snabbt din uppmärksamhet igen. Du är fast. Igen. Du vill lyssna på skivan igen. Och Igen.

”oh these little earthquakes, here we go again”