Jag tänker skriva Depeche Mode rätt många gånger i den här recensionen, så alla Statemachine-fans kan bli apförbannade på mig med en gång.

Sådärja.

Inte skaffar jag mig väl fler vänner om jag säger att omslaget påminner mig om Kents första skiva. Men det gör det.

För att ge alla som gillar ”Short and Explosive” lite extra bränsle kan jag väl med en gång medge att jag aldrig hört Statemachine innan den här skivan snurrade igång hemma hos mig. Jag kan inte gruppen. Inte på långa vägar.

Däremot kan jag säga vad jag tycker det låter som. Och som ni nog redan gissat kan jag sammanfatta det i två ord: Depeche Mode.

Trummorna. Syntslingorna. Uppbyggnaden av låtarna. Allt får mig att tänka på ett senare Depeche Mode. Som om inte det vore nog, dyker de där fallande ”nnnnnjn”-slingorna från ”Policy of Truth” upp på några ställen. När Mårten Kellerman dessutom låter precis som Dave Gahan finns det liksom ingen återvändo. I inledande ”Less Than Perfect” fraserar han dessutom exakt som den gode Dave.

Och på tal om inget är ”When to Fold” är U2:s ”Pride (In the Name of Love)” rakt av, körd genom ett slamrigt Depeche-filter. Hade båda låtarna varit med i Schlagerfestivalen (eller om ”When to Fold” varit en Håkan Hellström-låt), hade tidningarna fyllts av uppslag om ”låtstöld” och ”plagiat”.

”Short and Explosive” är mörk, med malande storslaget ekande trummor som bygger upp långsamma, suggestiva ljudlandskap. Inget fel i det. Det funkar, även om Kellermans röst är lite tunn. ”Short and Explosive” är inte en dålig skiva vad gäller genomförandet.

Den känns bara rätt… onödig.

Jag har allvarligt talat svårt att hitta några anledningar till varför någon skulle köpa ”Short and Explosive” istället för ”Violator” eller ”Black Celebration”. Det skulle väl vara om man redan har alla Depeche-skivor och desperat måste ha mer.

Den stora ljuspunkten på ”Short and Explosive” är gruppens version av The Rolling Stones ”Paint It Black”, som i trions händer förvandlas till en klaustrofobisk och långsam historia. Men sedan är det inte så mycket mer som fastnar när skivan snurrat färdigt.

Nåja. ”Short and Explosive” är åtminstone bättre än Dave Gahans soloskiva. Alltid något, antar jag.