Jag har alltid sett denna skotska duo som någon slags musikalisk motsvarighet till gubben som sitter ensam i baren varje torsdagskväll och dricker whiskey medan han muttrar något knappt hörbart om kärleken han bittert förlorade för ett decennium sedan samtidigt som han grinar över väder och vind.

Mitt första intryck av Arab Strap var ett ganska kraftigt sådant. En sluddrande Aidan Moffat står tillsammans med Malcolm Middleton på scen. Med vissa svårigheter, bör kanske tilläggas. Man fick känslan av att de var så blyga och obekväma att det enda sättet för dem att faktiskt stå där på scenen var under omständigheten att de var så runda under fötterna att de själva knappt visste att de stod där. Men där stod de. Motvilligt. Den bilden är inpräntad i mitt minne och kommer nog alltid att finnas där.

Hela situationen kändes ganska sorglig.

Självklart tog jag det till mig och fortsatte lyssna på dem. För det är ju precis det som är charmen med Arab Strap.

Förra skivan ”The Red Thread” innehöll samma elände, som svarade upp till min inpräntade minnesbild. Men sedan dess har det hänt något. Tempot har blivit ett snäpp snabbare och det låter lite som om solen börjar bryta igenom Arab Straps annars så gråa himmel. Aidan låter inte längre lika bedrövlig. I själva verket börjar jag fundera på om Aidan och Malcolm har tillbringat tiden sedan förra plattan med att gå på AA-möten och läsa hälsotidningar.

”Monday at the Hug & Pint” är passande nog tillägnad den pub där de med största sannolikhet har druckit ett otal öl för att sedan vingla hemåt i den skotska natten. I skivkonvolutet tackas personalen på The Hug & Pint Bar för gästfrihet och inspiration. Det låter som om Aidan och Malcolm just har vaknat upp från ett långt kalas, nyktrat till och vill tacka för festen.

Arab Strap lämnar ändå inte bedrövligheten bakom sig. De är olyckliga med sig själva. De är olyckliga med livet i allmänhet. Men framför allt verkar de olyckliga med kärleken. Rösten känns mindre tyngd av bekymmer. Charmen finns kvar. Säckpipor påminner om regnpiskade skotska högland. Skivan känns ändå lite ojämn. Och jag saknar den där riktigt bedrövliga själen. Det som räddar är texterna, som fortfarande träffar alldeles rätt i eländet.

”I Don't Like the Words That the Birds Are Singing
I Hate Their Ugly Voices And the Messages They're Bringing”

Arab Strap ligger fortfarande i rännstenen och krälar i sin egen misär. De må vara nyktrare än tidigare, men inte är de avsevärt mindre olyckliga för det.