Det som slutligen fick mig att bestämma mig för att skriva om den här skivan var kommentarerna på gårdagens recension. Vem är det som bestämmer vilka skivor vi skriver om? Är det tillgängligheten, marknadsföringen och pengarna som styr? Knappast. Jag fnös och tog mig gladeligen an den här urgamla skivan som ändå ligger och pyr på skrivbordet.

Mina starka känslor för Prince Charles sitter i sen tjugo år tillbaka. Och de kommer inte upphöra förrän jag vittrat sönder på hemmet eller stupat under en funkorgie. (Gissa vilket jag föredrar.)

Eftersom skivan är så pass gammal och sällsynt är jag lyckligt befriad från andra visuella bilder av Prince Charles och hans kumpaner än de på skivomslagen, som är osannolikt tuffa. De bilder jag ser i huvudet till musiken överträffar alla krystade MTV-gangstas i Hype Williams version – och skrattar åt dem. Inget är så hårt som det här. Än i dag.

Hela min historia med Prince Charles tänker jag inte dra, men den innefattar en hel del glada festminnen: Min klasskompis Hasse som på ett våldsamt men glatt sätt upptäcker tvärflöjtens gömda funkegenskaper och aldrig vill sluta hojta om detta, fester som är på väg att bli lama discon när plötsligt P.C. ställer saker tillrätta, och så vidare. Den här skivan är synnerligen något att hålla i handen på vägen hem en mörk natt.

Tung funk. Den tyngsta sorten. Långsamma taktslag, träskigt och släpigt. Djupa röster, slafsig bas och blottade rytminstrument. Dekadent men ack så träffsäker kör och hård, fantastisk och snuskig sång. Slöa visselpipor. Till och med de tidsenliga synthljuden låter griniga och vrånga i det här sällskapet. Det är bittra sanningar (”Love stinks!”), hispig tvärflöjt och vassa gitarriff. Man vill dansa bredbent.

Kanske är det fånigt. Ibland undrar man om det är på låtsas eller på riktigt när de sjunger om det ultimata koncepetet ”Big Chested Girls” eller när körtjejerna utbrister ”they all wanna beat the bush”. Men humor är ett av de första kriterier jag bockar av för ”äkta funk”, så det är mer än ok.

De första låtarna, ”Don't Fake the Funk”, ”Cash (Cash Money)”, ”Big Chested Girls” och ”Cold as Ice” är tillsammans värda dubbla priset av vad skivan än kan tänkas kosta. Resten av låtarna är också bra, men inte lika klassiska. Ja, med undantag av krossande ”Bush Beat” då. Dessutom återfinns på cd:n några mixar som man kan njuta av men också mista om man råkar få tag på vinylen.

Charles Alexander har sedan sin korta karriär på fyra år och tre skivor varit en framgångsrik mixare och producent åt bland andra Mary J. Blige, Angie Stone och Lil' Kim. Men tänk om han ändå gjorde en funkskiva nu. Och vad hade hänt om han hade sålt bättre i början av 80-talet?

Såna tankar har jag istället för att fundera på vilka skitband skivbolagen orkar kränga nu, anno framtiden.