Recension
- Den svenske disco (CD) Slagsmålsklubben
- 2003
- Beat That!/Border
Slå mig med din rytmenpinne
Lyssna
Externa länkar
- Egna sidan
- En "temporary lo-fi homepage". En mer ordentlig sida ska vara på gång. Tyvärr utan möjlighet att provlyssna på "Den svenske disco".
- Lyssna
- På vitaminic.se kan du däremot ladda ner några av gruppens äldre grejer: "Hit Me Hard" (originalversionen), "Syntpopper", , "K K K K K Come On" samt förstås "Fox Goes to Japan in Order to Meet Other Ninja Foxes in the Tribe of Hokkaido".
- "Hyreshusklossar"
- Här kan du köpa första vinylsjuan.
Vad gör man om man spelar idiotprogg i ett band som kallar sig The Solbrillers och sångaren inte dyker upp för att repa? Börjar spela hysterisk, instrumental synthpop, förstås. Det är ju rätt självklart när man tänker efter.
Sagt och gjort, fram med några leksakssynthar, en halvtafflig gitarrförstärkare och en rejäl dos lekfullhet. Innan någon visste ordet av hade leksaksinstrumenten bytts mot riktiga analogditon och så bar det av för sisådär tre år sedan.
Och lekfullheten, jodå, den fick följa med.
Efter att gruppen sprungit ihop med rapparen Frej (numera fast medlem, även om han inte gör sig påmind på ”Den svenske disco”) gav de ut sin första skiva: en BlipHop-ep. Den hette ”Hyreshusklossar”. Förstås.
När femmannagruppen nu debuterar i det längre formatet känns mycket igen från tidigare låtar. Det blippas och bloppas, det är analogt och digitalt, det är dataspel och instrumental-techno från det tidiga nittiotalet. Jag läste att någon kallade Slagsmålsklubben för Kraftwerk på hallonsaft och det är faktiskt den bästa beskrivning jag kan tänka mig. Möjligtvis koffeintabletter och hallonsaft.
För ”Den svenske disco” studsar för det mesta fram i ett smått hysteriskt tempo. Trummaskinerna smattrar på så att alla säkerhetsventiler sprängs. I en intervju sammanfattades Slagsmålsklubben med tre ord: elektroniskt, dansant och retro. Ja. Så är det nog.
Jag gissar att det bästa sättet att plockas bort från gruppens julkortslista är att jämföra dem med syntpopkollegorna Pluxus, men det är svårt att inte dra paralleller. Släng med en skvätt Puss också så har du Slagsmålsklubben.
Gulligt, ploppigt och vansinnigt svängigt.
Men även det gulliga kan ha sina vassa kanter. ”Hit Me Hard” låter fortfarande lika elak som i originalversionen, även om den nu försetts med lite filmdialog (tydligen något om en kille som vill att en annan kille ska nita honom så hårt han bara kan). Ett gäng pingpongbollar och några cementblock som slängts in i en centrifug på full effekt, typ. Musik märkt med en stor, blinkande skylt med texten ”pogodans”.
Men det finns också mer nedtonade stunder där sockeröverdoserna får stå åt sidan för lite mer mjuka och långsamma melodier. Då låter Slagsmålsklubben ibland riktigt mycket som en uppdaterad upplaga av snart albumaktuella Kraftwerk (som i avslutande ”Stora farliga rymdprojektet går åt pipan”).
Samtidigt är det lite synd (synt?) att gruppens fantastiska cover ”Syntpopper” (”Cause I am a syntpopper, yes I am”) inte fick följa med in på ”Den svenske disco”. Den är för bra för att inte upptäckas av fler människor.
Ja, och titlarna är egentligen värda ett alldeles eget kapitel. Det blir ännu roligare att dansa omkring när jag vet att jag poppar till ”Övningsköra”, ”Tjeckien, Slovakien och tillbaks igen”, ”Rörmokarhäng”, ”SMK hittar munspelet”, ”I Don't Miss You Rävbur” och ”Stora farliga rymdprojektet går åt pipan”.
För det är verkligen så musiken på ”Den svenske disco” låter. Helt obegripligt galet. Och just därför så löjligt charmigt. Kanske inte musik som håller i trettio år, men just nu tillräckligt för att få mig på riktigt gott humör.
Att glassbilens signatur strömmar in genom rutan och blandas upp med musiken från ”Den svenske disco” när jag skriver den här recensionen känns på något sätt inte konstigt alls. Tvärtom skulle jag inte bli förvånad om Slagsmålsklubben någon gång bygger en låt kring den melodislingan.
Och namnet då? Jo, det är tydligen taget från en filmtitel. Jag kan däremot för mitt liv inte komma på vilken film det skulle kunna vara.
Publicerad: 2003-07-11 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-23 13:27
34 kommentarer
Öh, kan det vara Fight Club?!
#
Öh, kan det vara ironi?!
#
wei wei! smk!
#
jag såg dom och tyckte att det var riktigt bra… köpte därför sjuan efteråt men den var helt… annorlunda.
dålig. till och med.
rappar frej sådär jävla fult särskilt mycket på albumet?
#
dåligt.
#
Hm, det här verkar kul till och med för en icke troende som jag….
#
fyfan vilka nördar. dom är ju jättefula
#
Hur fan ser du det?
#
är dom väl inte.
#
bästa live bandet. jag sväär. man skrattar tills man får tvättbräda och magsår..
#
Jag säger: det svänger inte. Känns mer som en parodi. Och det är ju kul i typ fem minuter.
#
Antagligen är Rit-Ola Andersson korkad. Om det hade varit ironi så hade han haft tre punkter efter sista meningen. Eller så kan han inte engelska. Eller har noll koll på film. Eller hur?
Minuspoäng till dig, helt klart.
#
bra metal
#
ääh, gnällfittor. jag tror nog att ola förstått poängen, det är nog bara ni som inte förstår poängen i recensionen.
smk är det härligaste bandet söder om nordpolen!
#
bra recension, tveksamt om det blir köp dock, pluxus-skivorna var ju faktiskt inte kul speciellt mycket längre än fem minuter. hade gärna sett live dock.
#
hrm: Nej, Frej rappar inte alls på skivan. Förutom nämnda filmdialog är skivan helt instrumental.
#
slagsmål! slagsmål! slagsmålsklubben! wihoo
#
Frej måste var den sämsta jälva rapparen nånsin…
klart minus till SMK att de började blanda in honom.
#
Nu är det ju så att Frej är medlem i smk nuförtiden. Dessutom rappar han inte utan programerar grymt och gör snygga trummor.
#
Känner Frej. Trevlig kille. Känner inte Frejs musik. Den känns inte.
#
slagsmålsklubben är jättekända på skunk.
själv förstår jag inte tokrolig musik alls. jag skulle inte bedöma om en spelning är bra eller inte genom att påpeka att man skrattar mycket när man ser bandet spela.
tacka vet jag typ interpol. hela, rena killar som inte rör sig för mycket på scen och som absolut inte får dig att skratta. (iallafall inte om de själva får bestämma)
#
äh. helt klart riktigt många gnällfittor här. lyssna på U.S.S.R och bli glad
#
Kopiera en stil. Gör det halvdant. Gör det på synt = Slagsmålsklubben. Ger inte mycket för detta.
#
albumet är instrumentalt. 7″:an som kom innan albumet var en avstickare (dvs, han var inte med i bandet då och då rappade han på 3 låtar)
#
nu är ju denna recension rätt gammal men ja säger ialf att ola, tror du hajat grejen rätt bra faktiskt, vilket inte alla tycks ha gjort.
men: ”Slagsmålsklubben sammanfattar själva sin musik i tre ord: elektroniskt, dansant och retro”
kan ja inte komma på att vi sagt, men nu verkar ju alla tro det.
#
hannes: ”Sammanfattningen” kom från en intervju med er jag läste. Tyvärr kommer jag just nu inte ihåg var jag såg det. Om inte annat är det en passande beskrivning!
#
jo, de e kanske passande. men man ska aldrig lita på intervjuer, framförallt inte citera ur intervjuer. för de blir så lätt fel. enligt mina erfarenheter ialf.
#
Hannes: Helt sant. Eftersom du inte känns vid ”citatet” har jag forumulerat om texten något.
#
slagsmålsklubben är som pluxus. lika mjuka och varma, lika dansant, lika bra, fast mer galet.
#
SMK, Skitballa live, såg dom på Beat goes on i Lund- Feeett!!! :D Hoppde så mycke så ja fuckade-up mitt ben ända tills i da… men de va de värt! Ahahahahahahahaha! :D
#
SMK är helt wünderbara! Äkta blipblop, svängig, glad och väldigt trevliga att lyssna på.
#
SMK är det roligaste bandet på mycket länge.All makt åt SMK!
#
smk äger allt !!!!!!!
adda tengil _92 @hotmail.com
#
Vart dom fått sitt namn ifrån e egentligen JÄTTE enkelt…! Slagmålskluben.. fast på engelska. De blir såklart fightclub! Och dom små filmdialog klippen i "Hit Me Hard" kommer från just denna film. En medlem i bandet kom deras namn när han såg en dvd med fightclub ligga på ett bord i lägenheten.
#
Kommentera eller pinga (trackback).