10 år sent eller precis i tid? Frågan är befogad när Komeda nu släppt sin femte fullängdsplatta.

För tio år sedan lyssnade jag på pop så jag fick skavsår i öronen av mina pluginlurar. Komeda fanns så klart på ett av mina C-60. De spelade sin torrhumoristiska och intelligenta pop med ursprung i Norrland, och jag föll. Den första skivan ”Pop på svenska”, följdes av ”The Genius of Komeda” för att avslutas i ”What makes it go” 1998. Sedan blev det tyst. Väldigt tyst för ett band som både turnerat med Beck och medverkat med musik i en del film.

Så dyker de då upp igen efter fem år. Jag känner igen mig. Med en slags punkakademisk attityd så får jag mig 10 popsmarta låtar på totalt 37 minuter till livs. Syntharna blippar friskt, men på ”Kokomemedada” har också gitarren och basen fått lite mer framträdande roller. Med en sällsam känsla för intressanta melodier och småroliga ljudbilder tragglar sig bandet framåt i snåren av influenser och inlåningar. Beck är säkerligen fortfarande fascinerad, och nog borde också David Bowie lyssna lite närmare på en och annan låt. För att inte tala om hur insomnade Canned Heat kan se sig omkörda med hästlängder i ”Reproduce”. Dessutom är det intressant att se hur taffliga, om än bra, Cardigans var på sina första skivor i ljuset av Marcus Holmberg och Jonas Holmbergs låtsnickrande.

De två herrarna tillsammans med Lena Karlsson kommer kanske ses som 60-talspopens räddare och martyrer under de tuffa åren i början av 2000-talet.

Småcrazy svänglåtar som ”Blossom (got to get it out)” blandas med långsamma och barnsligt jazziga ”Brother”. Alla låtar på sitt sätt skruvade, men alltid med en allvarlig botten. Dessutom är Lena Karlssons röst lika bra som alltid till bandets poplåtar.

Men landar Komeda rätt i en tid av Bruce Springsteen-hype och där hårdrocken plötsligt blivit rumsren (snart kommer ni se spandex på stan igen men kom ihåg var ni hörde det först)? Näe det gör de inte, akademiskt finlir verkar ute. Men det innebär inte att Komeda är sena med ”Kokomemedada”, de är förmodligen bara några år tidiga med sin 60-talsdoftande krautrockspop.

Men inte är det något nytt under solen, och visst blir det enformigt att lyssna på skivan i ett helt dygn. Komeda gör lite samma sak som tidigare, om än skickligare. Och precis som tidigare var jag lyrisk under de första 10 lyssningarna, men kom att inse att allt fingrande med ljud och de söta poplåtarna inte är jättekul efter 20:e och 21:a lyssningen. Det förtar dock inte ”Kokomemedadas” förtjänster, och det är i varje fall Komedas bästa skiva so far.