Vad gör man om man spelar idiotprogg i ett band som kallar sig The Solbrillers och sångaren inte dyker upp för att repa? Börjar spela hysterisk, instrumental synthpop, förstås. Det är ju rätt självklart när man tänker efter.

Sagt och gjort, fram med några leksakssynthar, en halvtafflig gitarrförstärkare och en rejäl dos lekfullhet. Innan någon visste ordet av hade leksaksinstrumenten bytts mot riktiga analogditon och så bar det av för sisådär tre år sedan.

Och lekfullheten, jodå, den fick följa med.

Efter att gruppen sprungit ihop med rapparen Frej (numera fast medlem, även om han inte gör sig påmind på ”Den svenske disco”) gav de ut sin första skiva: en BlipHop-ep. Den hette ”Hyreshusklossar”. Förstås.

När femmannagruppen nu debuterar i det längre formatet känns mycket igen från tidigare låtar. Det blippas och bloppas, det är analogt och digitalt, det är dataspel och instrumental-techno från det tidiga nittiotalet. Jag läste att någon kallade Slagsmålsklubben för Kraftwerk på hallonsaft och det är faktiskt den bästa beskrivning jag kan tänka mig. Möjligtvis koffeintabletter och hallonsaft.

För ”Den svenske disco” studsar för det mesta fram i ett smått hysteriskt tempo. Trummaskinerna smattrar på så att alla säkerhetsventiler sprängs. I en intervju sammanfattades Slagsmålsklubben med tre ord: elektroniskt, dansant och retro. Ja. Så är det nog.

Jag gissar att det bästa sättet att plockas bort från gruppens julkortslista är att jämföra dem med syntpopkollegorna Pluxus, men det är svårt att inte dra paralleller. Släng med en skvätt Puss också så har du Slagsmålsklubben.

Gulligt, ploppigt och vansinnigt svängigt.

Men även det gulliga kan ha sina vassa kanter. ”Hit Me Hard” låter fortfarande lika elak som i originalversionen, även om den nu försetts med lite filmdialog (tydligen något om en kille som vill att en annan kille ska nita honom så hårt han bara kan). Ett gäng pingpongbollar och några cementblock som slängts in i en centrifug på full effekt, typ. Musik märkt med en stor, blinkande skylt med texten ”pogodans”.

Men det finns också mer nedtonade stunder där sockeröverdoserna får stå åt sidan för lite mer mjuka och långsamma melodier. Då låter Slagsmålsklubben ibland riktigt mycket som en uppdaterad upplaga av snart albumaktuella Kraftwerk (som i avslutande ”Stora farliga rymdprojektet går åt pipan”).

Samtidigt är det lite synd (synt?) att gruppens fantastiska cover ”Syntpopper” (”Cause I am a syntpopper, yes I am”) inte fick följa med in på ”Den svenske disco”. Den är för bra för att inte upptäckas av fler människor.

Ja, och titlarna är egentligen värda ett alldeles eget kapitel. Det blir ännu roligare att dansa omkring när jag vet att jag poppar till ”Övningsköra”, ”Tjeckien, Slovakien och tillbaks igen”, ”Rörmokarhäng”, ”SMK hittar munspelet”, ”I Don't Miss You Rävbur” och ”Stora farliga rymdprojektet går åt pipan”.

För det är verkligen så musiken på ”Den svenske disco” låter. Helt obegripligt galet. Och just därför så löjligt charmigt. Kanske inte musik som håller i trettio år, men just nu tillräckligt för att få mig på riktigt gott humör.

Att glassbilens signatur strömmar in genom rutan och blandas upp med musiken från ”Den svenske disco” när jag skriver den här recensionen känns på något sätt inte konstigt alls. Tvärtom skulle jag inte bli förvånad om Slagsmålsklubben någon gång bygger en låt kring den melodislingan.

Och namnet då? Jo, det är tydligen taget från en filmtitel. Jag kan däremot för mitt liv inte komma på vilken film det skulle kunna vara.