Det är så känslosamt (patetiskt) att jag vrider mig i stolen, kollar skamset över axeln för att se om någon tittar.

Men det är ok. Dennis Lyxzén är bara ärlig.

Han har gjort en skiva för sig själv. Men också för alla som blivit lämnade, eller är rädda för att bli det. Den tidigare, varande eller kommande sorgen. Men framför allt för sig själv, för att han blivit lämnad.

Dennis spottas på för att han har dåligt uttal (framförallt för att han inte kan säga "Yeah!"), för att han är en kliché, för att han är högfärdig bland andra hönor på en fånig stol i tv, för att han slår sig på bröstet med sin punk som han bär som ett skinande emblem på bröstet, för att …

Han är ju allt det där. Men han är också en artist, en som ger allt och ibland tar den som vill till stället där musiken är allt och ingenting annat spelar någon roll.

Han är lätt att spotta på, så då gör folk det. Och visst har jag också gjort det ibland. Jag log hånfullt när jag läste om duetten med Lisa Miskowsky till den här skivan. Som i – Nu har han tappat allt, han har förlorat sitt förstånd.

Men. Det funkar ju. "Allright" är den enda insats på skiva jag inte tyckt illa om med Lisa. Alltid något. Men det är ett otyg att de gjort den till singel, det finns många bättre låtar här.

De har haft en lekplats i studion där alla kompisarna var bjudna. Jonas Kullhammar blåser, David Sandström (Refused/The Facer) trummar, Stefan Granberg (Randy) spelar gitarr. Och tillsammans lyckas de göra en ganska lycklig platta i all Dennis sorg. Visst, den känslan lyckas också förvirra lite, vrida bort fokus en aning. Men det är ok. Jag tror inte jag hade orkat med all den hjärtskärande sorg Dennis känner i saknaden av hon som är namne med en Mauro Scocco-låt om den fått husera fritt.

Jag skulle helst av allt ha gjort om den här ok skivan till en riktigt bra ep. Då hade den varit lätthanterligare och kunnat fyllas med bra material. Nu får vi istället en hel del skåpmat mellan godbitarna. Det ensamma temat (i dubbel mening) skulle inte känts lika uttjatat när skivan är slut.

"Going Going Gone" är allra bäst. "Out of Date" är schysst med marschtrummekompet och pianot, även om den är lite lång. "No New Manifestos" är precis det den säger att den inte är, om än inte ett politiskt sådant. Det är ett manifest för skivan som kommer. Dennis sjunger "No one can feel what I feel / No one can see what I see /…/ This is as honest as I'll ever be" till Kullhammars klarinett. Dennis är inte en lysande sångare, men han fixar det med hjälp av det hjärta han bär utanför bröstet. Jag hoppas för hans skull att han kommer vidare. Att han lyfter blicken och ser framåt. Det finns några till spår som är värda att nämna, men jag stannar där.

Och förresten, jag vet att man inte ska gilla det här. För det är ju pinsamt. Det är det. Det är precis det som gör det bra. Förkasta den inte ohörd (singeln räknas inte).