Den här samlingen är som en normal svensk sommar. Ibland strålande bra. Lika ofta rätt grå och trist. Inte helt sällan hemsk. Men, sympatiskt på alla sätt. Överraskande och förutsägbar samtidigt.

José Gonzales inledande ”Heartbeats” är en bra start. Du kanske trodde att den här låten var fulländad i sin originalversion med The Knife. Men faktum är att i José Gonzales händer blir den här låten (signerad sykonen Dreijer) till en skönt lågmäld historia som andas både Nick Drake och alla hans efterföljare.

Sen följer en rad stela band bestående av diverse mer eller mindre kända profiler – som inte svänger särskilt mycket. Tidstypiskt tjatig navelskådande garagerock. Lika unik som en kommunalgrå lykstolpe vid en cykelbana.

Jag vill få tillträde till replokalen eller studion där Sugarplum Fairy, The Mood Elevator eller Anna Waronker finns. Gå in och ruska om dessa posörer till musiker och få dem att spela som om de bryr sig.

Eller satsa på en karriär som råddare åt artister som verkligen vill något.

Men, när Tribeca dyker upp räddas den här samlingen från att gå tristess-döden till mötes. Precis när min CD-spelare börjat ge upp och vill spotta ut skiten ändras humöret.

Den uslitna smaken av nedtrampat tuggummi byts mot en välsmakande coctail.

På två minuter byter Lasse Lindh och Claes Björklund lågtryck mot högtryck med sin sprittande, glatt dekadenta diskopop som andas både John Barry, indie och Casio. Lasse Lindhs välbekanta röst låter bättre än någonsin och jag lovar att nynna på ”La la la Etcetera” hela sommaren.

Två minuter och tio sekunder du inte vill missa.

Logiskt nog följer samlingens bästa parti på denna höjdare. Bobby dyker upp med sin oantastliga åttiotalsflirt ”Wide eyes open” – som låter så mycket pastellfärg att jag ser både Staffan Dopping och Annika Jankell presentera videos för mig igen.

Låten får mig också att inse hur mycket jag faktiskt saknar P3:s klassiska ”Metropol”. För att inte tala om ”Jacobs Stege”.

Phunky Drakes höjer temperaturen tillsammans med Frequency Benders i house-samban ”Dance This Samba Away”. Det svänger kraftigt och låten borde spelas sönder och samman på P3 i sommar. Och på stadshotell och storstadsklubbar.

Sen blir det lika spännande som ett nedtrampat tuggummi igen. Spiktrakt och kritvitt osvängigt.

Ända till Lotta Sigeman fångar mitt intresse med sin starka låt ”You”. En gitarrbaserad country-färgad bagatell som sitter inne med en styrka som med all säkerhet kommer fånga uppmärksamheten hos flera. Lotta Sigeman kommer vi få höra mer av. Mycket mer, hoppas jag.

Dreamboys tjusigt nyanserade indiepop i ”Thinking about drinking”, Sofia Talviks lågmält akustiska ”Tonight” och Ulf Sturesons vackra ”Lilla ängel” är låtarna som slutligen får mig att övertygas om att den här samligen faktiskt har ett äkta värde.

Åtminstone i de låtar där det hörs att artisterna vill något med musiken.

I min värld hade den här samlingen varit väldigt mycket bättre om de jobbigaste banden tagits bort. De som inte tillför musiken något annat än minuter fyllda av stelbent, astråkigt tillrättalagd indie.

Men, säkert kommer du som är frälst uppskatta även dessa. Då får du en helbra samling för en billig peng.

”Jeans & Summer” kan vara sommarens mest trevliga samling.

Tribeca har i vilket fall som helst gjort sommarens skönaste låt.