Recension
- So Much For The City (CD) The Thrills
- 2003
- Virgin/EMI
Solsken och kärlek
Lyssna
Externa länkar
- The Thrills
- Egna hemsidan. Kolla på foton, läs deras dagbok eller vinn en resa till Dublin.
- Barbapapa fanpage
- Här kan du läsa om den stora rosa amöban Barbapapa och hans familj.
Jag var faktiskt ganska road när Sum 41 i en video skämtade om att byta namn till The Sums, eftersom skivbolaget tyckte att de borde hoppa på ”The-trenden”. Visserligen kändes det lite ironiskt med tanke på att de själva är ett i raden av band som har siffror i namnet. Men hur som helst.
The-trenden.
Jag vet att i alla fall jag var överrumplad av alla pop/rockband som plötsligt skulle ha korta namn med ett ”the” framför. Det blev så mycket där ett tag att jag helt slutade hålla koll på vem som gjorde vad. Det kändes faktiskt på gränsen till löjligt.
The Strokes. The Hives. The Sounds. The Vines. The Music. The Kills. The Thrills.
Ur denna röra var det ett par namn som tog form lite starkare än andra. The Thrills var ett av dessa namn som smög sig på. Likt en medlem i Barbafamiljen tog de sakta form ur the-träsket till något riktigt bra. Kanske som Barbalala, den musikaliska medlemmen i Barbafamiljen. Det började med att ”Santa Cruz (You're Not That Far)” flöt förbi och lade sig att gro någonstans en bit bak i medvetandet. Sedan kom ”One Horse Town” och det var bara att vänta på fullängdaren.
The Thrills säger sig hämta inspiration från Beach Boys och Burt Bacharach. Skivan innehåller ett lånat textstycke från The Monkees. De är förälskade i musiken som spelades på den amerikanska västkusten under sextio- och sjuttiotalet.
Det hörs.
The Thrills spelar solskenspop så det glänser om det. Det är lika lättsmält som en isglass en varm sommardag. Fast utan att rinna ut i banalitet. Sångerna på ”So Much For The City” skrevs från en soffa på en strand i San Diego, dit killarna i The Thrills åkte på en fyra månaders semester. Och det Dublinbaserade bandet låter definitivt mer solsken och sandstrand än regn och nedstämdhet. De sjunger om städer och stränder i Kalifornien. Om solsken och kärlek. Vid tillfällen påminner de om Badly Drawn Boy, som i inledande ”Santa Cruz (You're Not That Far)”. Hela tiden är det solskenspop.
Jag bara önskade att det var i sommar jag skulle göra min planerade roadtrip genom USA. ”So Much For The City” vore det perfekta soundtracket.
Publicerad: 2003-06-30 00:00 / Uppdaterad: 2003-06-30 00:00
45 kommentarer
blapp
#
Skivan är mycket bra. Singlarna är efter fem-sex genomlyssningar starkast. Är lite besviken ungefär som jag var på strokes skiva när den kom. Det känns som att jag redan hade det allra bästa från skivan men visst fan är det en skiva med några klockrena popstänkare…
#
Vill bara hälsa Susanne att jag tänker ta med skivan till Calif i sommar..
#
8/10 känns rätt. den fortsätter att växa. väldigt bra skiva.
#
solskenspop från Irland.
Om man ska kalla något band för fejk, ripoff eller liknande så är detta bandet it.
Sjunger om big sur och santa cruz för att deras idoler gör det, hur krystat är inte det.
Som att vara rappare från villaförorten och rimma om drivebys och skryta om sin ghettocrib.
#
ärlig, ovanför hypen, fin.: som att beach boys verkligen surfade och hängde på stranden?
instämmer i övrigt med ice ages analys. några riktigt bra pop-låtar (3 st).
#
att sum 41 skämtar om att haka på 'the'-trenden är väl just självironi över att de är ett i raden av band med siffror i namnet? ser ingen motsägelse.
#
va ere som e trendigt me siffror i namne? ändra plz!
#
Bästa sommarpopen 2003, bättre än både Essex Green & The Tyde.
#
Vaddå… Att ta 4 månaders semester, åka iväg till Californien och skriva låtar om stället är väl hur äkta som helst? Man behöver väl inte skriva om sin svåra barndom för att vara äkta? Att skriva om ett ställe man drömt om och tillbringar 4 månader på är såklart najs!
#
jag ska ta med den i min MD och lyssna hela juli när jag ligger på stranden i SF.
#
Nja, bra men knappast bättre än The Tyde…
#
gooo skiva
#
Sitter just nu och lyssnar på Don't steal our sun och förvånas över hur kort det egentligen är, bara 2:50, känns som om den är minst 5 minuter. Den är min favorit låt på skivan. Tycker det är konstigt att ingen nämner den.
#
Nu får det vara nog!
Om det är nåt som är löjligt så är det att tro att det existerar en ”The-trend”. Att sedan placera band med ”The” i bandnamnet i ”The-träsket” är ju fantatiskt underligt.
Men jag tror att jag ska börja lyssna på band från P-träsket, d.v.s. band som börjar på P. Fast jag vet inte hur jag ska hålla koll på vem som har gjort vad. Det är ju så svårt när alla dessa band börjar på P.
Förlåt Susanna, men det var nog den mest korkade inledningen jag läst i en recension sen starten av dsc.
#
jonk: Ironi ÄR motsägelse, Ok?
Trip F: Din analogi suger, och tycker du verkligen inte att det kommer fler band som börjar på ”The” nu än för säg 5-10 år sen så är det kanske dags att ta upp huvudet ur sanden. Sen hur mycket man behöver påverkas av det kan man nog bestämma lite själv.
#
Robert: Allvarligt talat så tror jag inte att det kommer mer ”The-band” nu än för 5-10 år sen. Möjligvis har det slumpat sig så att de har fått mer plats i media på senare tid.
”The” är trotts allt bara en bestämd artikel på ett engelskt ord.
#
Vakna!
#
Trip F: Sorry, men jag tycker att det är så. Jag säger inte att det här är en ny grej, det har väl alltid funnits band som hetat något med the. Men jag tycker (och det är uttalat som en subjektiv åsikt) att det kommit väldigt mycket på sistone. Det jag säger är dessutom att jag noterat Sum 41s video och att jag tyckte den var kul eftersom jag själv tänkt på ”the-trenden”.
Och förresten, lycka till med P-träsket. Det finns ett par ganska bra band där…
#
vem bryr sig om de heter ”the thrills” eller bara ”thrills”?? det är ju jävligt bra popmusik. räcker inte det? måste bara passa på att säga att ”THE hidden cameras” är mitt sommar soundtrack!!!
#
Ja, Susanna, du är nästan förlåten.
Ja, P-träsket ja, har du några tips? Så att jag vet vart jag ska börja.
Tänkte börja med The Products, men de står ju med en fot i The-träsket också.
#
Trip F: nej den dummaste inledningen i dscs historia måste vara Tomas metallicarecension (st anger alltså)
#
i garage/rock'n'roll/punk-världen är det väldigt vanligt att band döper sig till något med ”the”. och så har det varit i alla i tider. och nu när garagerocken har fått en revivial så tycker alla att banden som ploppar upp bara tar ”the” för att det är en trend?! låter extremt konstigt.
#
Precis, dollfuss!
Tack!
#
the beatles liksom, så jävla trött!
#
man kan väl säga att det är trendigt med garageband liksom, och således finns det många ”the”-band som får uppmärksamhet
#
Jag måste säga att jag till fullo inte håller med susanna i recensionen. Eftersom det är ganska tydligt att det inte är fråga om någon pop/rock.
Jag drar direkt tydliga paraleller till det mörka och dunkla men som har starka band till det kyrkliga och ljuvliga i livet som vi ofta refererar till som ”sex”. Det djuriska, det underbara, svettiga pruttljud och ångest på morgonen. Det är uppenbart att de har varit i en deprimerande period i sina liv med mycket tunga droger o ch billiga motellrum.
Det är en doft av country som ligger o smattrar mig i bakhuvet hela tiden… jag kan inte riktig lägga fingret på om det är grannens konstanta Phil Vasser spelande som gett mig bestående men.. Men nånting är det.. o jag gillar det!
Dessutom att dom vågat göra det där lilla extra med sångaren som låter som en påfågel med bly-hagel i arslet gör det hela så genialiskt. Svidande, smärtfyllt på gränsen till galenskap.
Lysande! Som daggmaskarna i Tjernobyl! Missa inte den här skivan!
#
Analytikerns inlägg ovan måste vara det dummaste jag läst på år och dar!! Nästan i nivå med den hör recensionen!!!
#
Barbapappa är ingen amöba!! Skärpning Susanna!!!!!!!!
#
Griff, det var kanske poängen?
#
men abo. det var en bra recension, sluta fjanta er.
angående ”the-trenden”, så är den ett faktum. rykten florerar runt stan att dagens skiva i sin nästa version kommer byta namn till THE dagens skiva..!
läskigt.
#
Big Sur måste vara årets en av årets absolut tråkigaste låtar.
#
är det inte dödsstraff på att nämna the sounds och strokes i samma recension?
#
The The då ?
#
Va kul att spår 7 på deras debutalbum heter Say It Ain't So.
#
Jhonny: The The är hur klockrent som helst. Alla andra är bara bleka kopior… :-)
#
Är det ingen annan som håller med om att albumversionen av Santa Cruz är en klar försämring?
#
ville bara säga att
essex greens nya skiva
slår den här skivan.
I min värld i alla fall.
Lätt.
The tyde har jag bara hört två låtar med.
En snorbra (blood brother nånting)
och en sådär (go ask yer dad)
the thrills bästa låt
fanns som b-sida på singel innan:
your love is like las vegas!
#
absolut den bästa skivan jag haft på länge. Jag kan knappt sluta lyssna på den. jag älskar conor deasy's sköna röst.
#
Isch vad 60-tals pop revival suger hårt.
#
Och Trip F, du kan ju alltid lyssna på Propaghandi och Primus, riktigt bra band.
#
glöm inte Pearl Jam och Paus!
#
skivan verkar klart intresan, mycket bra recension i alla fall
#
Det är bara The The och The Band som ska få ha med The i bandnamnet.
Och JA, det ÄR en trend. Cardigans heter ju The cardians på Long Gone… Typ alla The-band Susanna nämner i arikeln låter ju precis lika. Satans idiotband.
#
Dessutom, angående ”siffer-trenden”, så säger skivbolagsbossen i Sum 41-videon att det borde byta till The Sums eftersom ”the number-thing is over”. Så nu fattar ni inledningen på artikeln.
#
Kommentera eller pinga (trackback).