Jag borde väl egentligen skriva om den nya skivan, ”The Stix” som släpptes i Norge förra året men distribuerades till resten av världen först i år. Men jag skiter i det, för den är inte lika bra även om jag fortfarande har den på tillväxthögen.

”A Livingroom Hush” är ett möte mellan jazz och electronica som sticker i ögonen på mig. Jaga Jazzist känns ovana, fräna.

Du har jazzbandet och -tänkandet parat med drum'n'bass och klicktechno. I en konstgjord men levande blandning. En förenklad bild skulle vara blod och teknik, en cyborg.

Inledande ”Animal Chin” har en rullande flöjt som dyker in och ut ur vänster och höger högtalare tillsammans med snabba ihopklistrade trumkantsslag. Klaviatur och marimba byts åt att spela melodin. Efter en och en halv minut kliver bleckblåset in och bygger mjukt upp till ett snyggt elektroniskt break som punkteras av en snabb ståbas.

Så fortsätter det, nakna gitarrsträngar står längst fram i ledet i ”Going Down” med en lätt hysterisk men lågmäld rytmsektion i bakgrunden för att fortsätta i en Bo Hansson-orgel utan att det låter trött och snott. Ljudlagren varvas om varandra, stegrar och avlägsnar sig. Jørgen TrÅ“ens produktion är utsökt på många sätt.

Jaga Jazzist består av tio medlemmar som alla härstammar från Norge. Blåsaren Lars Horntveth är tongivande i bandet, han skriver de flesta låtarna och spelar en mängd instrument på skivorna. Harald Frøland spelar gitarr och synth, Andreas Mjøs vibrafon, marimba och slagverk, Ivar Chr. Johansen orgel, piano och Roland Jupiter-synth, Martin Horntveth trummor, slagverk och trummaskiner, Jørgen Munkeby flöjt, tenorsax och basklarinett, Line Horntveth spelar tuba, Even Ormestad bas, Lars Wabø trombon samt Mathias Eick trumpet och ståbas. Alla hjälps åt med diverse synthar.

Alla instrumenten tar plats och hörs. Det är otroligt mycket ljud och allting fungerar i symbios. En del bygger upp varandra, andra krockar med nya skapelser till följd och ytterligare några verkar ligga utanför bara för att knytas sömlöst in i mixen senare.

Ibland ligger alla mjukt i väntan, ibland kraschar de i en drill'n-bass-session. Oavsett vad de gör är det vackert.