”It's mostly tha voice” konstaterade Gifted Unlimited Rhymes Universal på 1994 års ”Hard to Earn”.

Skitsnack, förstås.

För hur mycket jag än gillar Gurus gatusmarta texter och hans lojt jazziga och raspigt monotona rappande (vi snackar topp tio på Olas egen rappare-o-meter), så är det helt enkelt inte sant. Kolla bara in Gurus halvlyckade soloprojekt.

Nej, i Gang Starr är det mannen bakom stålhjulen som står för det mesta av det som gör Gang Starr till en av hiphopens bästa och mest pålitliga musikmaskiner: DJ Premier.

Ironiskt nog skapade DJ Premier med ”Mostly tha Voice” ett av sina allra svängigaste beats (ståbasen! ståbasen!). Han behövde inte säga mer för att visa vem som egentligen var ”mostly” i Gang Starr. Det räckte att snurra lite på tolvhundrorna.

Men visst. Utan Guru vid micken hade det inte blivit något Gang Starr. Och även om duon aldrig nått några större kommersiella framgångar finns det få människor inom hiphopen som har mer respekt. Framförallt finns det egentliga inga andra som kombinerat New York och Blue Note med lika knäckande resultat (videomixen av ”Jazz Thing” är fortfarande den bästa jazzhiphop som gjorts, tillsammans med Stetsasonics ”Talkin' All That Jazz”).

Det finns helt enkelt få artister som lika självklart sammanfattar New York-hiphopen.

Nu skulle jag kunna ägna resten av den här texten åt att berätta varför DJ Premier sannolikt är hiphopens sammantaget störste producent, men jag hoppar över det. Jag konstaterar istället bara kort att DJ Premiers produktioner alltid bär hans omisskännliga signum. Hederlig boom-bap som får högtalarna att skaka i sina fästen och en överjävligt svängig bas. Allt klätt i en uppsjö av mer eller mindre obskyra samplingar och Primos scratchande. Inget hi-tech-studsande, bara tidlös old school.

Visst. Vill man gnälla kan man avfärda DJ Premier med att han nådde sin höjdpunkt med ”Hard to Earn”. Det var då Premier-soundet på allvar var färdigt. Sedan dess har han bara upprepat sig. Men till skillnad från The Neptunes har det i princip aldrig gått på tomgång.

Fullständigt objektivt, givetvis.

Kort sagt bjuder Gang Starrs sjätte fullängdare inte på några större överraskningar, vad än Primo och Guru må säga. De fortsätter sitt korståg mot fejkade MC:s och ska ta tillbaka hiphopen till sina rättmätiga ägare: The Ownerz.

Jaja. Säger ni det så.

Även textmässigt är saker och ting mest sig lika. Guru dissar pophiphopare ena stunden för att sedan sätta på sig stora förförarmössan innan han sätter sig ner och drar en historia om livet på gatan. Däremot var det med skräckblandad förtjusning jag tryckte in ”The Ownerz” i stereon. Som alltid med artister man levt med i över tolv år. Det kan ju vara skitkass.

Men Gang Starr är inte en av hiphopens mest pålitliga musikmaskiner för intet. Det fanns egentligen ingen anledning att oroa sig.

På mindre än en timme hinner Primo och Guru dra igenom nitton (19!) spår. Bara två låtar är längre än fyra minuter. Nästan inga meningslösa skits. Inga låtar som dras ut till tomgångslängd. Bara väldigt, väldigt mycket bra musik.

”Rite Where U Stand”, ”Skills”, ”Riot Akt”, ”PLAYTAWIN”, ”Who Got Gunz”, ”Same Team, No Games”, ”In This Life…”, ”The Ownerz” och ”Zonin'”. Där är favoriterna just nu, låtar jag inte vill leva utan i sommar. Men även om det finns höjdpunkter är ”The Ownerz” ett album jag gärna spelar från början till slut.

Visst hade jag inte gråtit om några spår bytts ut (”Nice Girl, Wrong Place” funkar inte alls), men det står jag ut med. ”The Ownerz” blir faktiskt som en enda lång, väldigt bra mixtape där gäster som Jadakiss, M.O.P., Freddie Foxxx (förstås), Big Shug (förstås) och Snoop Dogg svischar förbi, utan att någonsin stjäla strålkastarljuset från Gang Starr.

Gamla Gang Starr-låtar scratchas förstås in i mixen. ”Wordz from the Ghetto Child” låter som en yngre kusin till Handsome Boy Modeling Schools ”The Truth” och ”Peace of Mine” är byggd kring John Barrys tema till ”The Ipcress File”. Alltihop avslutas med ett gäng shout-outs till fallna kollegor. Som vanligt alltså. Dessutom en naturlig fortsättning på det mjukare soundet från ”Moment of Truth”.

Gang Starr levererar. Igen. Inget som kommer vända upp och ner på någons värld, förmodligen, men däremot ett album som det är väldigt svårt att sitta still till. Ibland är gammal verkligen äldst.

Själv kommer jag att tillbringa sommaren i New York. Varje gång jag sätter på ”The Ownerz”.