Ännu ett namn från den amerikanska sydstatsrapscenen, tätt i hälarna på Killer Mike. Och i mångt och mycket är det här Killer Mikes ”Monster” en gång till. Att det är Jermaine Dupri som står som exekutiv producent istället för Outkast betyder inte särskilt mycket. Inte för att Dupri gör särskilt mycket mer på ”AttenCHUN!” än mumlar om hur bra Atlanta är i allmänhet och Bone Crusher i synnerhet.

Både Bone och Mike rappar med mer råstyrka än snitsig finess. Båda brölar loss som om hin håle själv satt i förarsätet. Båda håller sig tyvärr till musik som sluggar lika mycket som deras rap och båda gästar givetvis på varandras skivor.

Förhoppningsvis är den här nästandubbeln inte en fingervisning om hur Outkasts schizofrena dubbelalbum kommer att låta senare i år.

För ”AttenCHUN!” är en än större besvikelse än ”Monster”. Det börjar visserligen bra. Bone Crushers högerkrokar träffar med förödande kraft som får högtalarna att svaja. Tänk dig DMX eller Ja Rule på en överdos koffeintabletter och du hamnar inte särskilt fel. Eller ODB innan han blev inspärrad. Igen. Musiken, främst signerad Priest & LRoc och Avery Johnson, håller också jämna steg med Bones mentalsjukhusvansinne.

Att Bone ser milt sagt bindgalen ut på några av bilderna i häftet är på något sätt helt naturligt.

Men så här fortsätter det utan någon större variation. Bone brölar på och ödesmättade kyrkorglar och annat slängs in i produktionen för att det ska bli så hårt, så hårt.

Bone Crusher har en av de där rösterna som gör honom perfekt som sidekick, men som gör det påfrestande att lyssna i längre perioder. Då hjälper det inte att det dyker upp gästartister för att bryta av. Få av dem har tillräckligt mycket pondus för att inte låta sig köras över av Bone och kyrkklockorna.

Men så precis när jag håller på att helt ge upp hoppet om ”AttenCHUN!” gör albumet en helomvändning. Musiken blir mjukare och varmare. Händerna grävs ner i bomullsmyllan och blir helt plötsligt en perfekt motvikt till Bone Crushers rappande.

Vackra Mixzo-producerade ”Hate Ourselves” är en sorgsen sydstatsballad med världens bästa Goodie Mob som gäster (minus Cee-Lo, då. Det verkar som om de är ovänner på riktigt numer). En smurfsampling vävs försiktigt in medan solen sakta försvinner ner över Atlantas skyline.

I ”Ghetto Song” får Bone sällskap av Lil' Pete från D.S.G.B. och levererar mer av den vackra storstadsblues, som egentligen bara kan komma från bomullens förlovade land, ovanpå en sampling från ännu en Bob James-låt..

”Peaches & Cream” är pimpfunk som platsat på ”Doggystyle” eller ”The Chronic” med armen hängande ut genom rutan på lowridern. Om inte annat visar den att Priest & LRoc kan om de bara vill.

Men allt det här hamnar i skuggan av den mäktiga ”The Wall” (inte en cover) som avslutar ”AttenCHUN!” Då slutar Bone låtsas att hiphop från södern egentligen bara är gospel i sneakers och ställer sig upp som en väckelsemötespredikant längst fram i kyrkan. Händerna mot skyn. En bit från predikstolen spelar någon en akustisk gitarr. Rytmsektionen består av besökarna i bänkraderna som alla ställer sig upp och klappar takten, sakta vaggande från sida till sida. De som inte kan resa sig själva får hjälp av sin bänkgranne. Bone Crusher sjunger mer än han rappar och till sin hjälp har han en kör bestående av Chris Hardnett och Baby B.

Det står att det är Billy Hume som producerat, men egentligen vet alla att det är Herren själv vridit på rattarna.

”And we keep on strugglin' / and we ain't got nothin' / and we need to get somethin'”

Det är vackert. Det är storslaget och mäktigt. Det är förbannat synd att de fyra sista låtarna är undantagen istället för regeln. För hur bra de än är kan de inte rädda ”AttenCHUN!”

Ibland räcker det inte ens med Gud på din sida.