När jag var liten hade vi en hund som hette Milton.

- Efter hästen? Brukade folk fråga, det fanns en hopphäst som var populär på den tiden som hette likadant.

- Nej (vem i hela världen namnger en hund efter en häst?), efter Milton Nascimento.

- ???

Hästen Milton är tydligen mer berömd i Sverige än Nascimento är, men sångaren Milton är sedan länge en av Brasiliens största artister och internationell stjärna inom brasiliansk pop och jazz. Han har spelat in skivor ändå sen slutet av sextiotalet och håller fortfarande på idag, naturligt nog med skiftande resultat genom alla åren.

Anledningen till att han var värd att uppkalla en av mina familjemedlemmar efter var en enda skiva, ”Milton's” från 1989. Pappa hade den på kassettband, avspelad från nåns LP. Det var då allt han, eller jag, hade hört av Milton. Först nu när jag har skivan på cd vet jag vad låtarna heter. Inte för att det spelar nån större roll.

Många av låttitlarna på skivan är på engelska, men texterna är på världens vackraste brasilianska portugisiska, eller ordlösa variationer på ”irarererirariro” och ”lalalalala”. Några ord förstår jag, som de om att Milton aldrig är en främling i San Vicente, Amerikas hjärta. I det inledande spåret, skriven till skådespelaren River Phoenix, förstår jag nästan ingenting av orden, men exakt vad han menar.

”Milton's” är en mjuk och nära skiva. Ljudet byggs oftast upp av lätta lätta rytminstrument, akustisk gitarr, bas, ofta är Herbie Hancocks jazziga piano med. Och så Miltons röst.

Alltifrån nästan ljudlösa gurglanden och stönanden i bakgrunden, till varma kärleksord, till en ljus röst som är så tunn och spänd så den nästan spricker. Bara nästan.

Milton är en av de där sångarna som aldrig riktigt tar i från maggropen när de sjunger, men som ändå lyckas uttrycka precis allt. En låt som ”Good Fruit” försvinner nästan för den är så lätt och tunn, men det gör den inte mindre innerlig. I Miltons egen ”La Bamba” stegras tempot, men istället för en stor batteria finns bara några få musiker med fjäderlätta handlag och tillsammans med Miltons falsett och tävlande kör skapar de någon slags oförlöst sambaeufori.

Kanske är det i spänningen mellan det mjuka, lätta och den känslokraft som aldrig riktigt får utlopp som magin med ”Milton's” uppstår. Kanske är det bara den oändligt vackra och kärleksfulla rösten. Alldeles säkert skulle skivan inte nå särskilt långt om den inte innehöll så fina melodier. ”La Bamba” är bara ett exempel, en annan favorit är ”San Vicente”, som Milton spelade in första gången redan, såvitt jag vet, 1972. Eller lyssna på ”lalalalalalalalalala”-sjungandet i ”Like Us”. Eller ”Sock Ball, Marbles” där den mest smittande slinga visslas fram.

Den vars hjärta Milton Nascimento inte lyckas smälta med sin sång, den har inget hjärta i kroppen. Milton behöver inga yviga gester, inga stora ord. Det räcker med ”iroro rirariroro irirere rira riro”.