Det är klart att jag kan hålla med om att det var tunt med stora internationella artister av intresse på Hawaii-scenen i år. Jag såg tre konserter där. Alla med svenska band. En svaghet? Jo, kanske. Men också ett styrkebesked från det svenska musiklandet.

Några intryck från årets festival.

BÄSTA KONSERTEN
Moneybrother. Jag har redan försökt förklara varför. Förmodligen den bästa spelning jag sett med Anders och hans kompband. Blir fortfarande lycklig när jag tänker på publikstödet. Stockholms stadion med en publik klädd i rött om ett år?

MEST GLÄDJE
Ja, jag är helt omåttligt lycklig över alla glada människor som besökte vårt tält för att hämta upp ett exemplar av ”100 skivor – volym två”. Under torsdagen lassade vi ut halva lagret på ett par timmar (och med ett par menar jag knappt två). Boken hade en så pass strykande åtgång att det nu bara finns ett fåtal kvar. Helt galet.

STÖRSTA PERSONLIGA MISSLYCKANDE
Att jag inte spenderade mer tid i Atlantis-tältet. Bästa scenen som vi skrek högt efter förra året. Hoppas att den är här för att stanna. Bäst ljud och bäst stämning. Tack för det.

MEST IRRITERANDE
Nej, det mest irriterande var inte de många sena inställningarna. Det var inga personliga favoriter som försvann. Värst var faktiskt att ljudet blåste sönder om man inte stod långt långt fram vid Hawaii och Pampas. Synd att jag inte insåg att det faktiskt lät bättre långt fram förrän under spelningen med The Hives. Så dags då.

NÄST BÄSTA KONSERTEN
Ja, det var väl också rätt väntat egentligen men Ursula Rucker berörde näst mest inför en liten men entusiastisk publik i Teaterladan på torsdagen. Mer Philly på Hulstfred nästa år tack.

STÖRSTA ÖVERRASKNINGEN
Att Randy bara var ok. Det var väl egentligen inte riktigt dåligt, men inte heller så där euforiskt svinbra som vi vant oss vid. Att jag inte såg The Hellacopters är nästan lika överraskande, men enligt rapporterna var det en spelning som i stort följde samma mönster som vanligt. Hoppas att de släpper en ny volym i ”Cream of the Crap”-serien snart och ger sig ut på en turné i samma anda.

BUTTRAST
Det var väl aldrig någon match, men Fireside tog hem priset igen. Pelle G vann den interna matchen i stor stil. Synd att de stod på Pampas. Det förtog en del av stämningen. Atlantis hade passat bättre. Jag är å andra sidan övertygad om att allt är bättre i Atlantis.

ÅRETS TREND
Inställda spelningar. Till slut var de så många att det var svårt att hänga med i svängarna. Det måste vara någon sorts rekord. Bättre lycka nästa år.

ÅRETS MEST OVÄNTADE SPELNING
Innan årets festival var oddsen rätt låga att Buju Banton skulle ställa in. Så att han faktiskt genomförde konserten och just detta inställningarnas år måste nog betraktas som minst sagt oväntat. Förhoppningsvis starten på en god trend vad gäller jamaicanska artister och Hultsfredfestivalen.

ÅRETS FÖRVIRRING
De forna danstältens uppslukande. Det där utomhusdansgolvet förstod jag aldrig poängen med och inte funkade Rookie-tältet särskilt bra som magnet till udden (trots att startfältet inte gick av för hackor). Gärna Rookie-tält där, men helst tillsammans med ett eller två tält till.

FEM ÖNSKEMÅL TILL NÄSTA ÅR
En riktigt stor internationell hiphopartist till Hawaii, bättre ljud på utomhusscenerna, två danstält på udden, mer soul och funk (gärna i ett av de där två tälten på udden), två jamaicanska artister av rang.