Meredith Brooks är tillbaka med ett tredje album. Nu på nytt bolag. Nu ”ännu mer motiverad och kreativ” än förut. Nu med ny turné på gång.

Fast det är samma tråkiga skräp på skivan, även om det fanns korn av hopp på förra skivan ”Deconstruction” från 2000. En samling välproducerade amerikanska poprocksoul-låtar som Meredith Brooks skrivit själv (självklart med hjälp av en del samarbetande låtskrivare). I en shake på Sheryl Crow, Alanis Morissette och en humorfri Shania Twain får jag del av en rad av låtar som endast med det tvång reklamradiokanaler använder sig av skulle kunna bli hits.

Visst sjunger Meredith Brooks bra, och hennes produktion tillsammans med Dave Darling är klanderfri. Men det är helt utan charm och utan känsla.

Dessutom försöker de gång på gång stoppa in partier i låtarna som tillåter allsång. Lyssna bara på första låtens ”du-du-di-du-de-du” som alla kan hänga med i. Jag blir yr och illamående när sedan låt två ”High” grötstartar i ett förvirrat beat och slutar i någon soulliknande historia med blås.

Det är svårt att inte trycka på stopp. I tolv låtar fortsätter eländet. Det ena pekoralet efter det andra avlöser varandra i en strid ström. Är det inte ”na-na-na”-pop i ”Lucky Day” så är det hip-hop-beats och scratch i ”Walk Away”. Allt inramat av Brooks akustiska gitarr.

Näe.