En stor del av pressmaterialet pratar om att Killer Mike är här för att ställa saker och ting till rätta igen. Visa alla wannabe-rappare som skramlar guldkedjor och annat bling-bling hur spelet ska spelas. En hård kille som är nere med det riktiga. Ja. Ni vet.

Någon gång i början av året, när jag flippade mellan kanalerna, fastnade jag på MTV. Programmet som var på min MTV just då var Becoming: Wannabe, ett program där tre förväntansfulla wannabees får genomgå ett antal olika moment för att se vem som är mest lik en viss kändis.

Ja. Lite som roliga timmen i skolan. Fast med vuxna människor och större budget.

Jag kommer inte ihåg vem de tre deltagarna gjorde sitt bästa för att efterlikna i just det här programmet. Det kan ha varit Christina Aguilera eller Pink. Det jag däremot kommer ihåg är att juryn bestod av tre personer. Jag är nästan säker på att Killer Mike var en i juryn.

Inget fel i det. Kul för honom. Men på något sätt är det svårt att släppa det när man i pressmaterialet läser om hur äkta Killer Mike är. Hiphopens logik är alltid lika underbar.

Nu var det här inte första gången jag stötte på Killer Mike. Som de flesta var det istället när han gästade Outkast på deras ”The Whole World”. Man la märke till honom inte minst därför att skillnaden mellan Dre och Big Boi å ena sidan och Killer Mike å den andra var så påtaglig. Där Outkastarnas rimmande i vanlig ordning studsade runt som en ung Mohammad Ali, körde Killer Mike den betydligt rakare sluggerstilen. Slå riktigt hårt, alltid träffar du något.

Ännu bättre blev det faktiskt när trion återförenades på filmmusiken till ”Scooby Doo” och sprutade ur sig den fullständigt vansinniga och hejdlöst svängiga ”Land of a Million Drums”.

Nu är alltså Killer Mike på egen hand för första gången. Ett löfte om skivkontrakt som Big Boi gav Mike för rätt länge sedan. Ett löfte han nu infriat.

Och visst är Outkast inblandade i ”Monster”. Men som så ofta när rappare eller rapproducenter tar en ny rappare under sina vingar har deras inblandning dragits ner till ett minimum. Nästan i alla fall. Och det var väl Outkast-kopplingen som gjorde att jag var rätt rejält besviken på ”Monster” till att börja med. Men när jag väl släppte mina förutfattade meningar började den växa på egen hand.

Redan introt, ett spoken word-nummer, förflyttar oss till Atlanta, sydstatshiphopens Mecka. Ett lågmält piano är allt som håller Mike sällskap. Men så släpps monstret lös på allvar och vräker sig ut ur högtalarna. Säg hej till slugger-Mike.

För precis som tidigare kör Mike mer på kraft än teknik. Finlir är kanske inte hans styrka. Men så hans rap klätts i beats i ungefär samma skola. Raka och tunga. Helt rätt, alltså.

Titelspåret och ”Rap Is Dead” är de två bästa exemplen på det här. Slår stenhårt. Inte minst texten till ”Rap Is Dead”, där Mike, helt rätt, gör upp med svårigheten hos många att sluta jämföra allt och alla med dem som inte längre finns med oss:

”Fuck rap, rap's near death / bloated and sick / Too many niggaz still ride / Big and Pac's dick”

Ja, och så är visst Kurt Cobain och John Lennon också döda får vi veta. För den som missat det.

Men det blir lite annat också. ”Akshon”, med gästinhopp från Dre, är i princip ”The Whole World” en gång till (lyssna på pianot som dyker upp här och där). Funkar lika bra den här gången. ”All 4 U” är Jay-Z-gung med smurfsång. ”Creep Show” är tungfotad storstadsfunk som Eminem eller Dr Dre kunde ha gjort. Ja, och så stora hiten, struttiga ”A.D.I.D.A.S.”, förstås.

Det svänger på många sätt, det ska jag inte sticka under stol med. Men det finns flera spår som det är lite tomgångsvarning på. Dessutom känns det rätt mycket som om Killer Mike funkar bättre som sidekick än på egen hand. Hans monotona rap blir lite tröttsam i längden. Dessutom gillar jag faktiskt inte ”A.D.I.D.A.S.” särskilt mycket.

Men när man kommer fram till ”Dragon” är man nästan beredd att ha överseende med det också. Storslagen betonggospel med bland andra Fass Black och Jazze Pha som gäster. Smått fantastisk.

På det hela taget är ”Monster” en bra debut, men med tanke på att Outkast står bakom hade jag faktiskt väntat mig betydligt mer. Kolla hellre in Slimm Calhouns ”The Skinny”, som är snäppet vassare än ”Monster” vad gäller i princip allt.

Och framförallt fortsätter väntan på Outkasts kommande dubbelalbum.