Den här gången släpper herrarna i Tindersticks inte fram sina soulinfluenser lika tydlig som på ”Can our love…”. Istället låter ”Waiting for the moon” mer som bandets tre första skivor. De flesta låtar ger mig en känsla av igenkännande.

Inledande ”Until the morning comes” börjar med akustisk gitarr och stråkar i kompet. Dickon Hinchcliffe har lånat sångmicken och sjunger om ond bråd död någonstans mellan dröm och verklighet. Där fångar Tindersticks min uppmärksamhet. Mest för att de låter bra. För det låter allt annat än nytt om Tindersticks på den här skivan.

”Waiting for the moon” är ganska förutsägbar. Dickon Hinchcliffe har arrangerat stråkarna storartat, Stuart Staples sång låter som vanligt och texterna handlar om de känslor de brukar. David Boulter, Neil Fraser, Mark Colwill och Al Macauley levererar sparsmakat komp, där xylofon och mellotron sticker ut. Du som följt Tindersticks vet vad jag beskriver.

Att skivan i sig är ganska självklar gör att den inte griper tag i mig på samma sätt som ”Curtains” gjorde en gång i tiden. Tindersticks är en institution i mitt liv. Bandet står för definitionen av hur musik till depp och självömkan ska låta. Men även hur musik till häftig förälskelse ska spelas. Det finns en anledning till att Tindersticks gör soundtrack till filmer – de är oerhört bra på att översätta känslor till musik.

Som i ”Sweet memory”. Ett släpigt komp med trummor, gitarr, bas och piano. Stuart Staples mumlar ur sig minnen av förälskelsen. Stråkar lyfter låten på väg till mina öron. Den letar sig in under min hud och berör mig. Precis som andra låtar med Tindersticks gjort tidigare. Det är vackert. Ett ledmotiv till regnkvällar, lövfall och kylan som kommer inifrån.

På samma sätt berör ”Sometimes it hurts”, där Stuart Staples sjunger tillsammans med Lhasa De Sala. Hans dova sluddrande möter hennes PJ Harvey-liknande röst. En duett som ligger på samma nivå som ”Travelling light” (1995) där Staples sjöng med Carla Torgerson, från The Walkabouts.

Avslutande ”Running wild” är den tredje av skivans melankoliska höjdpunkter. En låt som platsat på ”Curtains”. Skivans absolut snyggaste stråkar sköljer över mig i denna sömnlösa sång.

Men även i det snabbare tempot har Tindersticks gjort två minnesvärda låtar på den här skivan. Det är hög klass när febrigt monotona ”Say goodbye to the city” når sitt crescendo och stråkar och blås möts i vad som låter som desperata skrik. I än mer monotona ”4.48 psychosis” sätter Tindersticks musik till Sarah Kanes psykos – och det låter verkligen jobbigt. Raka motsatsen till listpop och inställsamhet – men samtidigt lika bra som angeläget.

Fem låtar håller högsta klass enligt Tindersticks-normen. De andra fem är inte dåliga, men bleknar i jämförelse med de fem jag nämnt. Jag orkar inte riktigt bry mig om dem. Även detta ett faktum som påminner om Tindersticks första skivor. För det här är ett band som blivit allt jämnare. Förra albumet, ”Can our love…” är det jämnaste Tindersticks gjort, men i mångas öron (felaktigt, hävdar jag) även det tråkigaste.

”Waiting for the moon” är långt ifrån den jämnheten, men istället innehåller den några av de starkaste låtarna de här misantropiska britterna fått ur sig.

Många vill hävda att Tindersticks är ett band för den kulturella eliten. Men det här bandet bör tillhöra även dig som inte läser huvudstadens dagstidningars kultursidor regelbundet. För har du minsta drag av självömkan eller fallenhet för höstdepression i dig – då behöver du Tindersticks. De kan ta med dig på en ovanligt känsloväckande sällskapsresa och bli dina vänner för livet.

Ett gott argument för detta är ”Waiting for the moon”. Bandets sjätte album, som för de inbitna fansen även kan ses som den naturliga efterföljaren till ”Curtains”.

En strålande ojämn och obehagligt bra skiva.