”Blue Velvet”, David Lynch, 1986. Slutscenen.

Kyle MacLachlan och Laura Dern har överlevt sina strapatser i mörkret vid stadens utkant och är tillbaka bland vita spjälstaket, nyvattnade gräsmattor och brandmän som brett leende vinkar i slow motion. En liten fågel, en rödhake, landar på fönsterbrädet och bilden av förortsidyllen är lika vykortslik som den är välkoreograferad.

Men.

Men om man tittar närmare ser man att fågeln egentligen är en mekanisk attrapp, på utsidan klädd med fjädrar men med kugghjul och mekanik under skalet. En slags förvillande illusion, en sista brasklapp om att allt kanske inte alltid är vad det förefaller vara.

Pang. Grandaddy på pricken.

Om man verkligen lade manken till så skulle man nog kunna stämma skäggmurvlarna från Modesto, Kalifornien, för bedrägeri. Eller åtminstone falsk marknadsföring. Eller något.

För det är ju så med Grandaddy. Det är ju så med deras musik: den seglar under falsk flagg och saker och ting är aldrig vad de tycks vara vid en första anblick. När Jason Lytle, Tim Dryden, Kevin Garcia och Jim Fairchild traskar in i din farstu, med truckerkepsarna bakskjutna i nacken och hillbillyskäggen utbredda som solfjädrar så tänker du, ”psykotiska mormoner.” Du tänker, ”Pick-up-körande-Jerry Springer-moonlightin'-white trash.”

Men du har bara gått på en nit igen.

Faktum är att ett mer sofistikerat band får man leta efter.

På ”Sophtware Slump” tog man i så att hjärnskålen nästan klövs i ansträngningarna att envetet förstöra varje tillstymmelse och ansats till en trallvänlig melodi: dränkte det i kakafoni eller vände partitur bak och fram och ut och in tills var och varannat spår brännmärkts för evigt med det jättelika järn som skribentkåren märkt ”PRETTO” (just det, med stora bokstäver).

”Sumday” är en mer lättlyssnad skiva än dess föregångare. Men samtidigt inte.

Hela tiden flyter musiken med allt det logiska flödet hos programkoderna som strömmar ut i fiberoptiska kablar genom tomma korridorer i Silicon Valley. Det är fluffiga ljudmattor, utsirade med lågmälda detaljer – lite speldoseklingande keyboardplink här, lite Converse-hasig gitarrdist där – och allt är broderat över ett fabrikat av uppgiven, slokörad vemodighet.

För under de dåsiga, sockervaddsinspunna slingorna vilar en kärv krasshet, som vassa glasskärvor från krossade Dr Pepper-flaskor förrädiskt dolda bland tuvorna på en smaragdgrön gräsmatta. En vetskap om ett resignerat accepterande.

För Jason Lytle drömmer: han drömmer om en enslig, timrad stuga uppe i bergen, inkapslad i lummig lövskog med en porlande bäck utanför fönstret. Men han är fast, instängd i ett högteknologiskt samhälle han inte förstår. Han är inlåst bakom surrande hårddiskar och flimrande monitorer och fjättrad av SCART- och TP-kablar.

På förra plattan sjöng han om en ”Broken Household Appliance National Forest”, där diskmaskiner låg i drivor i gröngräset och ugglor flög in och ut genom ugnsluckor. På ”Sumday” heter närmsta släktingen ”The Group Who Couldn't Say”, en bitterljuv berättelse om några företagsdrönar som är så uppslukade av karriär och framgång och saker man kan beställa i postorderkataloger att de helt glömt hur det är att vara utomhus:

”And Darryl couldn't talk at all
He wondered how the trees had grown to be so tall
He calculated all the height and width and density
For insurance purposes”

I texthäftet till ”Sophtware Slump” fanns en väldigt talande bild av en kille iförd cowboyhatt och en keyboard under armen. Alla ord eller beskrivningar blir överflödiga. Grandaddy är ett Flying Burrito Brothers (eller, ännu hellre, Beach Boys, men då funkar inte liknelsen lika bra) uttvingade på informationsmotorvägen.

Synd bara att det tidigare så uppfriskande maskineriet börjar svacka olycksbådande mot slutet, dess bakvagn släpar tungt i marken i kurvorna och lämnar ett bälte av muttrar och kugghjul efter sig som mekaniska inälvor. Den avslutande trion ”OK With My Decay”, ”The Warming Sun” och ”Final Push to the Sum” utgör kort sagt en allt annat än värdig final på en platta som i min bok kommer skrivas deras bästa hittills.

Fan.

Start to fade right here…