Kommer ni ihåg presidentvalet i USA år 2000? Valet med det ganska diskutabla avgörandet, som innebar att George W Bush segrade över Al Gore och därmed blev landets president och i stort sett världens mäktigaste man? Underlig händelse.

I det utomordentligt patriotiska USA har ”Hail to the Chief” länge varit en hyllning till deras allsmäktige president. Men i och med Bushs ytterst tveksamma valseger formulerades hos den amerikanska befolkningen ett helt nytt uttryck. ”Hail to the Thief”. Samma uttryck pryder omslaget på Radioheads sjätte studioalbum. Men bandmedlemmarna själva påpekar gärna att skivan inte är menad som en protest. De skulle aldrig namnge en skiva efter en enskild politisk händelse som Bushs val. Skivan är större än det. Så nog om detta.

Jag sitter med kartan som utgör omslaget till ”Hail to the Thief” framför mig. Honeycomb Roadmap. En karta skapad utifrån alla röriga anteckningar som sångaren Thom Yorke lämnat efter sig vid skrivandet av låtmaterialet. Kvarteren utgörs av färgade rutor med text.

Fear. TV. End. Anti. Karaoke. Remembering. Paying Attention.

Det är alltså dessa ord som blivit till texter och låtar på skivan. Eller ratats och bara förblivit ord på ett papper. Jag undrar om Thom själv ser meningen i de ord han har plitat ner. Vad de betyder för honom.

Avalanches Kill 15. Shareholders. Cracker. Hysteria. Afraid of Tomorrow.

Jag har gått helt vilse. Kartor ska väl hjälpa folk att få en översikt över stora saker? De finns för att hjälpa till, för att få oss att förstå. Men jag förstår ingenting. Jag börjar undra om själva målet med Radiohead är att de ska vara svåra. Radiohead – svåra. Vilken klyscha. Hur många gånger har man inte hört det? De är svåra och de gjorde det svårt för sig när de började experimentera på ”Kid A” och ”Amnesiac”. Men jag har alltid gillat det de gjort och aldrig direkt tänkt på dem som ett svårt band. Jag har väl heller aldrig försökt förstå mig på dem. Aldrig försökt analysera texterna på djupet.

Good Cop Bad Cop. Smile. Useless. Force. Forever. A Little Naive.

Med ”Hail to the Thief” tar Radiohead ett steg tillbaka till hur det lät på ”OK Computer”. Thoms röst har återigen fått den centrala plats i låtarna och det självförtroende vi tidigare hört. Samtidigt stannar de kvar i de farvatten som ”Kid A” och ”Amnesiac” befann sig, med samma experimentella ljud. Men Radiohead skulle aldrig nöja sig med detta. Så i samma veva tar de två steg framåt för att hitta ny mark. För samtidigt som det är uppenbart att det är Radiohead så har vi ändå inte hört det förut. Det är inte en skiva som sitter direkt. När jag först hörde handklappen på ”We Suck Young Blood” hade jag väldigt svårt för det. Men efter att ha hört den ett par gånger måste jag säga att det är en av deras bättre låtar. ”Sail to the Moon” och ”Scatterbrain” är storslagna och helt i klass med verk från ”OK Computer”. ”Hail to the Thief” är jämn och behaglig. Jag lyssnar på skivan. Sen tittar jag på pappret som jag har skrivit på.

Världen. Ångest. Geni vs galning. Röst. Helhet. Kommersialism. Fruktan. Förstå.

Det är ju bara ord. De betydde något precis när jag skrev ner dem. De betydde precis allt, det ögonblick jag skrev ner dem. Och egentligen är det ju så enkelt. Det är enkelt, utan att på något sätt vara banalt. Skivan och kartan utgör tillsammans en ögonblicksbild av vad som pågick runt Radiohead och inom Radiohead vid den tidpunkt som de gjorde skivan. Du kan sitta och slita ditt hår för att du inte förstår vad orden betyder och kontexten de befinner sig i. Du kan verkligen slita ditt hår. Tills du tar dem för vad de är. Ord.

Det är så otroligt enkelt och okomplicerat. Men det är ändå så ofattbart och besynnerligt. Så tillåt dig gå vilse bland orden på kartan.