När jag recenserade samlingen ”Mother Tongues – 100% Female Hip Hop” tidigare i år konstaterade jag att den australiska rapscenen kanske inte är den mest välkända i vår del av världen. Och allvarligt talat är också Kanada en rätt vit fläck på hiphopkartan för de flesta. Kanada är ju Bryan Adams och Avril Lavigne. Inte mycket drive-bys där inte.

Men jodå, även i USA:s norra grannland hänger de av sig gitarrerna ibland. Greppar en mick. Kör några rim. En av de mest produktiva är Moka Only. Som av en händelse var faktiskt Moka med på ”Mother Tongues”-samlingen och sabbade på så sätt egentligen det där med ”100% Female Hip Hop”, men det är en annan historia.

Moka Only har sina rötter i Vancouver och det var också där hans rapkarriär kom igång i början av nittiotalet, tillsammans med kollegan Prevail. Det var också i Vancouver de två mötte Mad Child och grundade gruppen Swollen Members. Men det dröjde inte länge förrän Moka kom på att det var roligare att köra själv och sa hej då till de övriga.

Hur många släpp, i olika format, det blivit i eget namn för Moka Only vet jag faktiskt inte. Jag har hört fem, men det finns säkert fler. Då har jag inte räknat in hans andra projekt, som Code Name: Scorpion och The Rappers. Med tanke på att de flesta av dessa kommit den här sidan av 2000-talet är det en imponerande utgivningstakt.

Inför dagens recension växellyssnade jag på tre album och hade svårt att bestämma mig om det skulle bli Killer Mike, Bone Crusher eller Moka Only (de andra kommer också, ta det lugnt). Till slut blev det Moka, helt enkelt därför att ”Lowdown Suite” bjuder på hiphop som det varit för lite av på sistone. Avslappnat jazzig. Tillbakalutad. Tänk Mos Def, Dred Scott och De La Soul och du hamnar inte särskilt fel. På ”Lowdown Suite” är steget riktigt kort till De La Souls senare album och det beror inte bara på att Mokas rappande påminner rätt mycket om De La-Daves.

”Lowdown Suite” är en oas på många sätt. Inga demonproducenter så långt ögat kan nå. Ingen maskinproducerad studshiphop, men heller ingen tillkrånglad arty-alternativ hiphop (alltså, jag gillar det också, men variation är aldrig fel). Det är istället ett möte mellan klassiska östkustbeats och soldränkt västkustrap. Och det är det här mötet som gör ”Lowdown Suite” till en så trevlig upplevelse.

Stenhårda boom-bap-beats och mullrande basgångar (ibland på gränsen till att låta som en halvtafflig liveupptagning – hur bra som helst) som får betongen att skaka ligger och rullar i botten, men de kläs här i rätt feta syntslingor, mjuka melodislingor och sång. Ovanpå alltihop flyter Moka. Med dreadsen försiktigt boppande sitter han i solstolen och levererar sin betraktelser, Jamaica-stylee. Lite jazz. Lite ”Summertime”. Ett förstrött piano. Lite solskensgitarr.

”Lowdown Suite” är nästan helt producerad av Moka själv, vilket gett albumet en helhetskänsla som ofta saknas inom hiphopen. Dessutom finns det bara ett gästinhopp, även det ovanligt. Det här skulle lätt kunna bli hur tråkigt som helst, men Moka lyckas ro alltihop i land. Dels därför att han lyckas skruva till de olika låtarna med små medel så att de blir helt nya upplevelser och dels för att han har en av rapvärldens trevligaste röster. Like butter.

Det här gör också att ”Lowdown Suite” verkligen fungerar som ett album. Har du hört och gillat ett av spåren på skivan är det bara att köpa utan att fundera. Lyssna bara på syntslingan i ”Why You?”. Eller den struttiga basgången i ”I'm a Nut” och trummorna i ”What I Do”. För att inte tala om den hejdlöst svängiga (syntslingan igen) ”Rockin' It”, som gjord att veva händerna i luften till (sittande i solstolen, förstås, Jamaica-stylee). Ibland blir det nästan en tripp till DJ Premier-land och andra gånger en g-funkutflykt med östkustvibbar.

Men mest av allt är ”Lowdown Suite” gjord att höras i sin helhet. De där söndagsslöa dagarna när det behövs ett skönt gung i hängmattan. Eller en sval sommarkväll när solen letar sig ner bakom horisonten.

Trevligt. På ett bra sätt.