Det är inget att sticka under stol med. Ett omslag har betydelse för förväntningarna på en skiva. En skiva som ser ut som om den är gjord för att hällas ner i stora tunnor märkta ”tokbilliga skivor!” i ett hörn inne i en bensinmack gör inte mig särskilt sugen. Och omvänt kan ett väldesignat omslag fånga mitt öga.

Men inte bara omslaget som spelar in. Minst lika viktigt är formatet på skivan. Vinyl är roligare än CD. Känslan att hålla i en svart, stor plastskiva. Eller en liten, svart plastskiva för den delen. Men kungen av vinylformat är ändå tiotumssingeln. Den ser ut som en förkrympt tolva. Hur gullig som helst. De få jag har vårdar jag ömt.

När så Hans Appelqvists nya EP trillade ner på hallmattan blev jag faktiskt barnsligt glad. Inte så mycket för att det var ett nytt Hans Appelqvist-släpp som för formatet.

En tretums CDEP. Tre tum. Den försvinner nästan i handen.

Reaktionen blev lika spontan som naturlig. Några varv runt lägenheten, jublande och springande, innan jag sansade mig, hoppade in i ett hörn, sjönk ner och började skratta hysteriskt.

Tre tum.

Lägg till det att omslaget i övrigt håller högsta Häpna-klass och du har en EP som du kan sitta och titta på lika länge som du lyssnar på den. Okej, eftersom det är en EP kommer du nog titta på den längre än du lyssnar på den. Om du inte tryckt in repeat-knappen förstås.

Förmodligen känns den här utläggningen om format bara som onödigt ordbajs och även om det säkert ligger en hel del i det, går det inte att frikoppla ”Att möta verkligheten” från sin förpackning. För musiken är faktiskt lika ovanlig som en tretumssingel.

Jämfört med tidigare Appelqvist-släpp skiljer sig hans senaste verk rätt mycket. Där de tidigare alstren var hyfsat traditionell instrumentalelectronica är ”Att möta verkligheten” något snudd på helt annat. Den sticker ut bland nästan all annan musik, på samma sätt som en tretums-CD sticker ut i skivsamlingen.

De tre spåren på ”Att möta verkligheten” landar någonstans mellan en lågmäld pianokonsert, kroumata, spoken word och en regnig natt i september. Hela tiden sammanhållet av en sorgsen stämning. Sorgsen, men varm.

I inledande ”Zenna & Marie” sjunger en flicka en skolavslutningsmelodi medan ett piano i bakgrunden ackompanjerar sången samtidigt som den egentligen spelar en helt annan melodi. Sedan pratar Hans (tror jag) med två flickor (Zenna och Marie, gissar jag) om vad de vill göra när de blir stora. Alltihop tvärvänder när de börjar sjunga en girlpower-text (”You can be what you wanna be!”), fast utan att ha riktig koll på texten.

Spår två (vars titel egentligen är ett asiatiskt skrifttecken) är språklektion i kinesiska, bland annat med ett fantastiskt vackert avsnitt med gitarr och piano. Avslutningsvis ett stycke med en gammal dam som, på bruten svenska, talar om religion och sin barndom i Hitler-Tyskland. Någonstans smyger en vass distad gitarr, en flöjt och en ilsken trumma in.

Den röda tråden är ett piano som hela tiden smyger i bakgrunden.

Det här låter inte klokt. Det är inte klokt. Det är framförallt inte musik som jag eller du är van vid. Det känns ihopslängt, utan mål eller mening. Men samtidigt flyter delarna ihop och bildar en fascinerande helhet. Egentligen är det alldeles för pretto för mig, på fel sätt. Som om Hans Appelqvist huvud varit inkopplat alldeles för mycket på bekostnad av mage och hjärta.

Men på något konstigt sätt upptäcker jag att jag helt plötsligt lyssnar igenom ”Att möta verkligheten” för femte gången på raken. Det händer inte ofta, inte ens med en singel eller EP.

Precis som Kal häromdagen hade svårt att kunna sätta betyg på mötet mellan Alec Empire och Merzbow har också jag svårt att sammanfatta detta med en siffra. Det är på något sätt ett verk som inte riktigt passar in i en skala avsedd att betygssätta musik. Stirra dig inte blind på betyget.

Visst. För dig som inte stött på Hans Appelqvist tidigare är det här nog inte den bästa starten. ”Konstig” är nog det ord som bäst sammanfattar ”Att möta verkligheten”. Leta istället upp hans fullängdare ”Tonefilm”. Men har du trillat ner i en skivsamlingssvacka och desperat vill höra något nytt är ”Att möta verkligheten” precis vad du behöver. Den ÄR konstig, men på ett behagligt sätt. Jag kan inte säga att jag förstår den, men det gör inget.

Att du dessutom kan komplettera din samling med en snygg tretumsskiva är en trevlig bonus.