Hennes röst går inte att ta fel på. Knastrig och raspig som en urgammal kärrings. Och det kan hon ju inte rå för. Men ibland låter det för mycket som att hon verkligen anstränger sig för att låta så där flummig och inte att hon är tvungen. Det blir för mycket anti-stil och tillgjort på ett bakvänt sätt.

Musikaliskt vore det mest logiskt att para ihop Macy Grays röst med skramlig och burdus musik, men produktionen är ren och stilen är för det mesta glad funkig pop eller stråkbeklädda harmoniska ballader, även när texterna handlar om sex, ångest och bestialiska mord. Textförfattaren Macy Gray sätter i alla fall gränserna långt ut och det känns befriande.

Även i musiken är finns det ytterligheter, även om dom inte är så många. Den soliga popfunken samexisterar med hiphopstänk i ”It Ain't the Money” där Beck och Pharoahe Monch gästar, jazzfunk i sista, lätt hysteriska men sköna ”Every Now And Then” samt ska-takt och knastext i mordiska ”My Fondest Childhood Memories”, där Macy tar livet av både sin barnvakt och rörmokaren.

Fast det är inga överraskningar, man känner igen sig i Macyland och det är rätt ok sådär. Problemet med skivan är ”macygraylåtarna”. Dom som man har hört förut. Samma koncept, samma uppbyggnad och samma känsla som i ”I Try” och alla hennes andra radiovänliga voluminösa ballader. Mitt inbyggda reklamradiofilter slås på automagiskt i ”Jesus for A Day”, ”Happiness”, ”Speechless” och ”Come Together” (förutom under det fantastiska p-funkinspirerade slutet). ”Things That Made Me Change” har en schysst bluesig sextiotalskänsla och jag gillar ju överarrangerade stråkar, så den går an.

Jag har aldrig tagit Macy Gray till mitt hjärta, men jag gillar hennes lätta galenskap och egensinne. Och det faktum att den här skivan i vissa ögonblick svänger lika lyckligt och självklart som Sugarhill Gang och Parliament.