Edvard Munch, Franz Kafka, James Brown, Muhammad Ali, Wagner, Public Enemy, Freud, Charlie Chaplin, Vangelis, Joakim Pirinen, Tina Weymouth, Björk, Freddie Wadling och Ridley Scott.

Där har du ett urval av de personer som inspirerat de tre medlemmarna i Hundarna från Söder, om man ska tro gruppens egen webbsida.

Självklart.

Även om debuten från Södermalmspågarna Daniel Savio, Aksel Friberg och Tor Löwkrantz kanske inte är riktigt så schizofren så bjuder albumet på rätt många olika smaker. Men gemensamt för alla smakerna är att de har en distinkt bismak av AC/DC. Och då pratar jag inte om gruppen.

Likt många andra electronicaakter, såväl i Sverige som utomlands, är Hundarna från Söder inget nyfött projekt. Tvärtom. Daniel och Tor började hänga ihop redan i åttan och fippla med allehanda syntar, för att sedan börja DJ:a mer eller mindre regelbundet. När Aksel sedan kom in i bilden hade Hundarna hittat hem. Att Aksel studerat musik på Kuba under ett år passar på något skruvat sätt alldeles naturligt in i historien.

Med avspark i albumets Kraftwerk-inspirerade intro försvinner vi in i Hundarnas eget hundiversum, som enklast nås via en dimensionsport placerad någonstans på Södermalm i Stockholm. Skulle jag sätta en slarvig etikett på musiken som bjuds under resans gång skulle det bli ”deep house”. Det är melodiöst, atmosfäriskt och lågmält. ”Libido” fungerar exempelvis lika bra när regnet smattrar mot rutan som tillsammans med blå, blå drömmar en skärgårdsskymning.

Men trots att vi kanske inte bjuds på en hureremöjligt jättefest, utan snarare ett försiktigt nickande på huvudet, så känns det hela tiden som att de tre gruppmedlemmarna balanserar på gränsen mellan det musikaliskt seriösa och det plumpt buskisliknande. Och det är inte bara på grund av lysande låttitlar som ”Bongolotto”, utan lika mycket små instoppade detaljer här och där som får mig att dra på smilbanden. På ett bra sätt.

Men en stor skillnad mellan Hundarna och en stor del av deep house-scenen är att deras musik i rätt liten utsträckning är byggd kring jazz. Istället är det mer traditionell instrumentalelectronica som fått stå förebild. Och inte så sällan inslag från andra genrer. I ”10500BC” får den försiktiga rytmen sällskap av exploderande dub-inslag som ger den minimalistiska melodin liv. Kopplingen till skivbolaget Flora & Fauna, och etikettkollegor som Moder Jords Massiva gör sig påminda med andra ord.

Precis som Flora & Fauna-samlingen ”Nattskift”, där Hundarna från Söder bidrog med ett spår, är det här musik som inte direkt gör något större väsen av sig. Faktum är att musiken ganska lätt kan smälta in den mest anonyma av tapeter. Om du låter den, vill säga.

För under rätt förutsättningar blir ”Hundarna från Söder” en nästan hypnotisk upplevelse. Jag lyssnar helst på skivan i lurar, där det inte finns något mellan musiken och mina trumhinnor. Särskilt som musiken är fylld av små, små detaljer. Lite knaster här, en melodislinga där och lite klickande och klippande däremellan.

Men samtidigt gör det här att Hundarnas debut blir väldigt bunden av rätt förutsättningar för att komma till sin rätt. Okej, visst, det kan sägas om många album, men jag hade gärna sett att minimalismen fått stiga åt sidan på några fler spår. Som i det halvminutkorta spåret mellan (och nu menar jag verkligen MELLAN) låt sex och sju när musiken exploderar i ett Daft Punk-disco. Eller som vardagsrumssvängiga ”Skam”. Mer, och längre, sådana låtar hade jag gärna sett. Och mer vokala inslag. ”Pleasedont” är i princip det enda undantaget till instrumentalregeln och även om sången har en liten del lyfter den musiken ett par snäpp.

Men mycket av det här är lyxgnäll. Till viss del tror jag också att det helt enkelt beror på att sommaren kommit. Även om ”Hundarna från Söder” fungerar finfint en ljummen sommarkväll, även på andra ställen än Söder, så kommer jag nog främst att plocka fram den när vi ställt om klockan i höst och regnet, kylan och mörkret rullar in. Då lär den bli en angenäm nattgäst.

Men framförallt är Hundarna från Söder ett välkommet tillskott på den svenska electronicascenen. Nu även i albumform.