Jag känner mig tjugo kilo lättare och femton år yngre när jag lyssnar på några av låtarna på den här skivan. Blir varm i kroppen och känner lycka. Trots att det på många sätt låter – ja, för taskigt.

Thomas Hansen har vad vissa skulle kalla en personlig röst. Andra skulle kalla honom tondöv och talanglös. Sanningen är den att han sjunger tämligen ljust och varken sättet att han träffar toner eller uttalar engelska på är direkt klockrent.

Norska musikskribenter hyllar Thomas Hansen på samma sätt som vi svenska proffstyckare kollektivt skriver upp Håkan Hellström. Men, det lilla jag läst och hört om St Thomas här hemma får mig att tro att de som hört honom delas upp i två läger – de som älskar och de som hatar.

På ”Hey Harmony” samlas tolv låtar och extraspår på drygt fyrtiotre minuter. Låtarna är utvalda ur en samling på 22 låtar som spelats in i Nashville med Mark Nevers (Lambchop) i producentstolen. St Thomas har också haft hjälp av bl.a. Tony Crow och Matt Swanson från Lambchop, och Howe Gelb (Giant Sand m.fl.).

Anslaget på skivan är naivt och harmoniskt och närmar sig det Stephin Merritt hade på The Magnetic Fields fantastiska kärlekstrippel ”69 love songs”. Jag blir glad på samma sätt när jag lyssnar på den här skivan. Jag tänker också på eviga glädjespridarna Ted Gärdestad och Thomas Di Leva av någon anledning. Men också Will Oldham, Nicolai Dunger och Elliott Smith dyker upp i mitt huvud. På grund av St Thomas.

Min etikett på ”Hey Harmony” innehåller begrepp som country, pop, lo-fi och gladflum. Låtar som spelas på en grön sommaräng, i en lada eller framför en lägereld. Käckt och glatt. Men aldrig präktigt. För att vara gjort av en före detta fotbollsspelare är det på många sätt makalöst bra. (Thomas Hansen slutade som reservlagsspelare i norska division 3, i laget Skeid.) Något för Mats Rubarth att sätta tänderna i.

Inledande ”A long long time” sätter takten tillsammans med ”Heroes making dinner”. Det gungar skönt från den akustiska gitarren, tamburinen, det mjuka trumkompet, dragspelet och övriga instrument. Men höjdpunkterna börjar halvvägs in i skivan.

”Like a big time” är starten på en rad mycket sköna låtar. Thomas Hansen sjunger att någon måste öppna fönstret eftersom vi ska ut och flyga. Det känns om att jag blir uppbjuden till ringdans – och för första gången i mitt liv känns det inte fånigt. Kärleken fortsätter i tillbakalutade ”Strengthen your bow” där jag tycker mig höra både mandolin och banjo i kompet.

Sedan kommer ”Falling down” som med sin släpiga takt, snygga slide och svajande präriegitarr har sitt hjärta någonstans djupt inne i Arizona. Och blåset i den låten är lika säreget som Thomas Hansens röst. Men riktigt bra.

Segerraden avslutas med ”New Apartment” som har ett underbart drag av progg, eller sextiotalsflum, i sig. Ett möjligt ledmotiv till den nya gröna vågen. Jag vill ta av mig skorna och vara barfota när jag hör den.

I övrigt har inte låtarna fastnat riktigt. De är bra och stabila, men behöver mer tid. Utflippat snygga ”Cowboy, cowgirl – moviestar, moviestar” har pockat på uppmärksamhet ett tag dock, och har goda möjligheter att spelas framöver.

Det här är en bra skiva. Långt ifrån perfekt enligt musikanalysens teser om harmonier och tonsäkerhet. Istället sprider den kärlek äkta harmoni.

Men samtidigt är den för tunn för att vara omistlig. Det är knappast en skiva med musik jag tänker på många minuter efter att sista låten tonat ut. ”Hey Harmony” sätter inga djupa spår.

Som underhållning för stunden är den väl värd att upptäcka. Musik av en trevlig kille som sprider glädje genom sina berättelser och sånger. Och som sagt, ett utmärkt soundtrack till barfotadans.