Nasum skojar inte. När de släpper lös ”Helvete” tas inga fångar. Furiös grindcore strömmar ur mina högtalare och jag konstaterar att trion har gjort det igen.

Musikaliskt hamnar Nasum som ni säkert redan förstått i den absolut hårdaste skolan. De korta låtarna, i förhållande till andra musikstilar, hamrar på i ren vansinnestakt. Rakt på sak.

Nu kan detta låta väldigt enkelspårigt. Det vill jag dock å det bestämdaste påpeka att det inte är. Grindcore må ha ett lite skamfilat rykte om sig att enbart handla om blod, tarmar och att spela så fort som möjligt. Detta rykte börjar lyckligtvis tvättas bort allt mer och till min glädje skulle jag vilja säga att merparten av den grindcore jag lyssnar på är både varierad musikaliskt och ganska politisk, så även Nasum.

Pionjärer inom genren får väl Napalm Death anses vara, som mutade in territoriet med sin ”Scum” från 1986. Redan då var grinden i högsta grad politisk och vardagsrasism och multinationella företag fick sig kängor redan på Napalm Deaths tidiga alster. Att nu Shane Embury, från just Napalm Death, gästar på två låtar på ”Helvete” måste ses som en stor ära för bandet. Jag myser åt den lilla passningen i den ena låten, ”Whip”, när jag ögnar igenom texthäftet och läser textraden ”Enslavement, Obliteration”.

Vad som får Nasum att aspirera på titeln världens bästa grindband är det faktum att de tar in nya element i sin grindcore. Ganska nytt på grindfronten, men intet nytt på Nasumfronten. Det har de gjort ända sedan debuten ”Inhale/Exhale” och framåt.

För vad Nasum insett, som tilltalar mig så mycket, är att bra låtarrangemang är väldigt viktigt. Det handlar verkligen inte om att spela fortast, utan om genomtänkta låtar och om en genomtänkt låtordning. Placeringen av ”The Final Sleep”, som är en av de lugnare låtarna med mest melodi, mellan fartvidunder som ”Go!” och ”Slaves to the Grind” är ingen slump.

Att man dessutom jobbar mycket med olika taktbyten gör musiken dynamisk så intresset hålls vid liv. Allt går inte i hundratjugo blås hela tiden. Användandet av växelsång är också bra, fast jag skulle vilja se mer av den varan på ”Helvete”. De har använt sig av fler gitarrer, fyra stycken, och detta hörs i ljudbilden. Harmonier infinner sig och stärker intrycket ytterligare, framför allt på de låtar Mieszko Talarczyk har skrivit. Trummisen Anders Jakobson har troligen också fått jobba extra hårt, för de olika taktbytena och fillen avlöser varandra på rad.

Även textmässigt sparkar Nasum stjärt. Ämnen som behandlas är såväl de bägge länderna Danmark och USA som förtryck av kvinnor, arbetarklassen och djur. Den mest rättframma texten, där det mesta sammanfattas, hittar jag i låten ”We Curse You All”:

The nazi scum – we curse you all!
The sexist pigs – we curse you all!
The upper class – we curse you all!
Neo-liberal fucks – we curse you all!

För att i nästa refräng ge samma behandling åt ”bullshitting friends”,”cheating motherfuckers”, ”greedy rip-offs” och ”the hardcore elite”. No compromise helt enkelt.

Nyligen släpptes bomben att basisten Jesper Liveröd bestämt sig för att lämna bandet. Jesper har inte bidragit med så många egna låtar, men har varit en injektion inte minst på scen där han verkligen gett järnet. Hur det tomrummet ska fyllas bekymrar mig lite. Det pratas dessutom om att ta in en gitarrist till utöver Mieszko för att ge låtarna en extra skjuts framför allt live, men vad som komma skall på den fronten återstår att se. Det kan i alla fall konstateras att grindcore i allra högsta grad lever och att Nasum tillhör toppskiktet av dess innovatörer.