Nu ska ni få höra.

När jag bodde i London och min tilltänkta i Johanneshov brukade vi skicka små paket mellan oss. Det kunde vara allt från tolvsidiga funderingar på linjerade A4 till nittiominuters kassetter med ännu fler funderingar. Eller rent svammel. Breven från mig var nog mer svammel än funderingar. Lite senare flyttade jag hem och lite senare förlovade oss.

Nora Ephron, eat your heart out.

Ben Gibbard bor i Seattle och Jimmy Tamborello bor i Silverlake, Los Angeles. Gibbard spelar i Death Cab for Cutie och Tamborello i Dntel. De brukade skicka små paket mellan sig. Oftast innehöll försändelserna cd-r laddade med idéer, byggen, små passager, hit och dit. Därav namnet Postal Service. Och deras korrespondens var måhända inte i samma passionerade syfte som undertecknads, men det hela resulterade ändå i ett kärleksbarn. Och det är den skapelsen, Give Up, som just nu snurrar i min cd-spelare.

Fan, vad snyggt man kan få till det ibland.

Death Cab for Cutie spelar indiepop. Dntel pysslar med electronica. Att utifrån det försöka klura ut hur Postal Service låter kräver ingen Stephen Hawking. Postal Service spelar electronicapop. Men det låter inte särskilt mycket som Pet Shop Boys. Och ännu mindre som Human League.

För de av er som någonsin lånat ett öra till de inblandade parternas respektive konstellationer kan det meddelas att det inte är ljusår från den eminenta EP Dntel släppte i fjol, (This is) The Dream of Evan and Chan (en låt som senare dök upp på ”Life is full of possibilities”), med några få extra nävar indiepop nedsmusslat när Tamborello hade ryggen till.

För er andra. Tja, det låter som om Grandaddy (Gibbard är en riktig deadringer för Jason Lytle) slutligen vandrat in i den oundvikliga lappsjukepsykosen, hittat en tidsmaskin och tagit sig tjugo år tillbaka i tiden för att bedriva terapeutverksamhet i en arkadhall. Ungefär. Typ.

Det farliga med att snegla över axeln mot det förrförra decenniet är att man väldigt lätt kan snava i de fallgropar som kallas Kitsch respektive Nostalgi. Ni vet, hela den där grejen med vita axelvaddskavajer med uppkavlade ärmar, Jan Hammer-slingor och hawaiiskjortor.

Postal Service är dock tillräckligt förankrade i nutiden för att undvika dessa små snedsteg. Främsta orsaken är Gibbard. Man tror på honom. Han sjunger: ”You seem out of context/in this apartment complex/A stranger with a doorkey/Explaining that, 'I'm just visiting'”. Och man tror på honom.

Hans texter om Alienation, Isolering och Ensamhet (TM) är – i brist på mer målande beskrivningar – äkta. Inga stora gester, liksom.

Sen har vi Tamborellos avdelning. Som vore han en naturbegåvning på Tetris prickar han in beståndsdelarna så snyggt att de bara skulle kunnat passa där, med en lika precis som lekfull hand skapar han ett collage av analogt knaster, drum 'n' bass-beats och allehanda tevespelsrytmer. En direkt kontrast mot Gibbards – håll i er, nu kommer en klyscha som heter duga – avskalade och hudnära framförande. Och det är ju just därför det funkar så bra.

Jag vill kalla det electronica med hjärna, men det skulle troligtvis vara så fördomsfullt att Janne Josefsson skulle börja vädra vid blotta tanken. Istället kan man konstatera att vad de båda herrarna lyckats åstadkomma är en bro som överbryggar de båda genrerna och faktiskt gör att nätbrynjor och snedluggar kan rumla runt på dansgolvet arm i arm med 3D-brillor i papp och helt opåkallat slå upp skyltdockeposer.

Man kan ju bli gråtmild för mindre.

Duan Adler, eat your heart out.