De upplöstes efter ett slagsmål på en scen i Köpenhamn, men kom igen med några nya medlemmar. De har gått från att sjunga om allmänt misslyckande och misär till att sjunga om den sargade manliga kärleken, men svänger mer än de flesta.

Norska Ricochets är tillbaka. Med ett av vårens starkaste album. De har fått många norska musikskribenter att uppmana sina läsare att rusa till skivhandlaren. Med all rätt. ”The Ghost of Our Love” är på många sätt ett strålande album.

Trond Andreassen står längst fram och blöder ur sig det ena pekoralet efter det andra på bittra teman som svek, ångest och ensamhet. Uppbackad av stötiga gitarrer, hetsig orgel och svängigt komp. Ricochets öser på, ibland med en dragning åt rockabilly, ibland åt jazz- och blueshållet, men hela tiden med en rejäl dos skitig garagerock à la sextiotal. Det är tajt och förbaskat jämnt. Med en intensitet som håller mig på tå.

Temat är det blödande manliga hjärtat, och den perfekta miljön att avnjuta det här bandet torde vara på en sunkigt nedrökt och spritosande hamnsylta där tatuerade, stabbiga män sitter och deppar över att ingen älskar just dem. Det menar jag som en komplimang. Ricochets är en samling misantroper, men med ett sabla ös. Inte bara ledsna, utan arga också. Så här låter det när tuffa män gråter. Som ett brustna hjärtans Fight Club.

Bäst är det i titellåten ”The Ghost of Our Love”. En gitarr startar upp med ett skärande gnäll. Sen en halvsläpigt sjungande Trond Andreassen:

”I can't sit around and wait home for you anymore
Cause I've been waiting all night long
Just to crawl to bed alone once more
And all this time you've been drifting
Always slipping through my hands
It makes me wonder
Is this what you call romance”

Kompet är halvsegt. Det är blått. Det gnisslar och tjuter. Ångesten pyser ut ut högtalarna. Jag ser hur han ligger och vrider på sig i sängen. 2 minuter och 55 sekunder in i låten exploderar Trond Andreassen. Sången distas och orden skriks ut när svartsjukan tagit över och han ger upp. Det är laddat och nervigt och han sjunger med en själ som många andra rocksångare saknar.

Starkt är det också i ”I know you're gonna leave me”. Låten börjar med ett ensamt, ledsamt piano. Sångaren är återigen ett offer:

”I know you're gonna leave me baby
This is the ghost of our love
I knew all the time you're gonna leave me
The Lord is laughing up above”

Men, pianot byts ut mot ett rockmarscherande komp och struttigt sväng som gör det omöjligt för mig att stå still. Det svänger som tusan. Orden är tunga och svarta, men musiken skapar rörelse.

Febriga och lätt psykotiska ”Depressive side of town” är också en låt utöver det vanliga, liksom korta ”Red Lights” som med sitt akustiska lugn mest påminner om de fantastiska sånger en ung Leonard Cohen skrev för länge sedan.

Hela den här skivan är storartad. Gitarrerna tjuter och det slösas inte med reverben. Feta hammondmattor blandas med mer psykedeliska orgelljud. Skrikande munspel dyker upp ibland. Allt grundat i ett skönt svängande komp och så Trond Andreassens fantastiska sång som ligger längst fram och river upp sår.

Jag har i ett par veckor levt med den mest intensiva och omskakande norska rockupplevelsen sedan Madrugadas ”The Nightly Disease”. Musiken är tokbra och svängig, och för en romantiker är texterna som pricken över ett i. Inte minst för att musiken och texten inte alltid går hand i hand.

De borde låta som Tindersticks eller Weeping Willows. Men istället svänger de så att hela Bad Afro-publiken höjer på ögonbrynen.

Hade jag sett Ricochets live på den där sunkiga hamnsyltan hade nog högsta betyget delats ut redan nu.