Kent. Ossler. bob hund. Håkan Hellström. Ulf Stureson.

Utan dessa artister hade Johan Borgert låtit på andra sätt. Eller kanske hade han inte låtit alls.

Johan Borgert har lyssnat mycket på Jocke Bergs låtar. Det är jag ganska säker på. Hans sätt att skriva musik har många gemensamma drag med hur Kent lät på första skivan. Och Borgerts sätt att skriva texter med nakna direkta ord, som ändå bjuder på visst tuggmotstånd, påminner en del om Jocke Bergs.

Som i inledande ”Du är naiv”. Ett enkelt gitarrplock med mycket rymd leker fram lätta toner som kompar orden:

Du är naiv.
Ta bort ditt jävla flin.
Jag hatar sånt.
Lägg ner nu.

Men Borgert är absolut ingen Kent-klon. Långt ifrån. Han är egen och unik, men på ett sätt som påminner en om andra personer som också skriver låtar som kräver uppmärksamhet. Som kräver att du lyssnar. Låtar som inte tar sig in i din kropp utan ansträngning.

Hade det inte varit för att artister som bob hund och Håkan Hellström visat att det finns en stor publik för den här typen av pop är jag tveksam till att något skivbolag satsat på Johan Borgert.

Hans låtar är inte överdrivet svåra att ta till sig, men ingen radiokanal (utom P3) kommer våga spela hans musik. Mycket på grund av att hans låtar tvingar dig att lyssna. Som på singeln ”Smal”. Luftig pop skapar glädje, men orden om kroppsidealens effekt lämnar en bitter eftersmak.

Men Borgert är inte någon pretentiös dysterkvist. För även om han bjuder på lätt stortartad melankoli i låtar som ”På lätta fötter” och ”Du är störd nu”, finns det också en luftigt skön popkänsla på den här skivan. Det hörs tydligt i låtar som ”En vanesak” och ”Jag är så nervös”.

Arvet efter John Holm i ”Spring syster spring” förvaltar Borgert på bästa sätt. Och den kontrollerade explosionen i ”Kalabalik” imponerar.

Johan Borgert har gjort en mycket lovande debut. Han kommer säkert etablera sig med sina nakna berättelser. Det här är intellektuell känslopop som kräver en del av lyssnaren, men som ger en hel del tillbaka. Visst, kan treackords-puritaner och falsksångsbelackare av det mer reaktionära slaget få stora problem att acceptera Johan Borgert. Men du som har öppna sinnen och tycker om att upptäcka nya saker kan nog hitta låtar du gillar på den här skivan.

Ljudbilden är sparsmakad och återhållsam. Utan något som helst överflöd har Johan Borgert med Henrik Ojas hjälp skapat en tilltalande inramning till låtarna. Det är mycket rymd och eko, men aldrig några onödiga effekter som tar kraft från låtarna.

Möjligen blir helheten lite för krävande. Eller så beror det på att låtarna tenderar att flyta ihop. Som helhet blir det lite för mycket den här gången. Ett par låtar håller inte riktigt. Men, Johan Borgert kommer göra fler skivor. Och de kommer bli bättre.

Johan Borgert har två gelikar i Ossler och Ulf Stureson. De gör skivor som knappast kommer dominera några topplistor. Istället ger dom dig mer valuta för pengarna än mycket annat och tål att spelas om och om igen. Aldrig inställsamt och likritktat, men hela tiden mycket träffsäkert.

En debut som lovar mer.