Många med mig upptäckte storheten med Turbonegro för sent. Det blev helt enkelt inte på allvar förrän med ”Apocalypse Dudes”. Och det var på den turnén de slutade spela tillsammans igen. Jag tror inte att det var någon som trodde att de skulle komma tillbaka. Trubbel, droger och galenskap har och hade kantat karriären (om man nu kan kalla det så), men den här gången kändes det som att det var bära eller brista. Och det brast.

Trots att jag inte ägde en platta med Turbonegro före ”Apocalypse Dudes” minns jag en rad olika tillfällen genom åren då jag stött på dem. Jag fattade att de var viktiga för andra. Jag minns när jag läste ett nummer av fanzinet Skrutt och alla som blev intervjuade verkade tycka att Turbonegro var ett riktigt bra punkband. Då noterade jag namnet. Ett par år senare eller så var det en flicka jag studerade med som försökte, med viss framgång ska sägas, få mig att förstå storheten med ”Ass Cobra” (1996). Ett visst intresse var väckt, något som växte när jag och min flickvän (inte samma tjej) frös och kollade in bandet live 1998. Sista band ut på festivalen har jag för mig; TBA Pampas 02:00 = Turbonegro, eller nåt sånt.

Jag kunde köpt ”Ass Cobra”, men ”Apocalypse Dudes” var en självklar ingång för mig. Nu gillar jag dem båda, men då var det mer den glammiga hårdrocksanstrukna punkrocken jag föll för. Det mesta stulet, men på ett så smart sätt att det bara var att sjunga med. ”Ass Cobra” är mer ruffig i ljudbilden, Mer punk och mindre melodi helt enkelt. Visserligen var den även den ett steg mer fokuserat än bandet låtit tidigare, men skillnaden på plattorna är markant.

Det var Pål Pot Pamparius förtjänst kan man säga. Han lämnade bandet och gav plats för den nya gitarristen Euroboy. Det skrevs en del låtar, och lagom till den nya skivan och det nya soundet kom Pål tillbaka. Han hade inget anspråk på platsen som gitarrist utan mönstrade bara på och tog tag i pianospelande och slagverk (numer spelar han gitarr, och de är följaktligen tre som spelar gitarr). Skivan i fråga blev ett mindre mästerverk, allt verkar ha fallit på plats, och det förstod fler än jag. Både när den kom och under de många och långa åren fram till 2002, då både gamla fans och nytillkomna fick tre chanser att se dem live igen.

Bandet skulle se om det kunde funka att komma tillbaka, och det gjorde det. Både för bandet och fansen. Jag tror aldrig att jag sett så många komma för ett och samma band i Hultsfred. Inte ett samtida band i alla fall. Så många sailormössor och druckna samtal om samma band av så många olika typer av människor. Det var fascinerande.

10 månader senare avtäcker nu Turbonegro sitt nya album: ”Scandinavian Leather”. Ett album jag personligen inte trodde skulle komma. En sak att klara av några spelningar (med ett imponerande resultat visserligen), men att göra en uppföljare till en skiva som attraherat fans i fem år, det är en helt annat sak.

Men klarat av det har de. Jag tror att jag hunnit spela igenom skivan minst trettio gånger sedan jag fick den, och det händer bara inte nuförtiden. Tiden måste alltid gå till andra skivor, men Turbonegro har fått förtur, och det visar att den är minst lika plåsterklistrig som förra skivan. Det är visserligen mer slipat, mer välspelat och melodiskt, större produktion och mer glammig hårdrock. Men den som gillade den senaste skivan borde inte bli besviken. Det är inte upprepning, men inte heller någon större utveckling.

Det enda jag egentligen har att anmärka på att det finns några lite blekare spår som fungerar som transportsträckor mellan de riktigt bra låtarna. Inget är dåligt, men allt är heller inte lika bra.

Förra skivan räknar bandet nu som den första delen i en tänkt trilogi. I efterhand har man konstaterat att både den och ”Scandinavian Leather” är konceptalbum. Det tycker jag låter lovande även om konceptalbum i vanliga fall får mig att bli sur i magen. När Turbonegro säger det låter det som att de ser en framtid, och det är ju positivt. Kanske håller bandet ihop ett tag till.